Manuset som gillades, hade tre olika föregångare. Som inte fick tummen upp.
Jag blev antagen med manuset Nils hjälper laget för snart två år sedan. Då hade jag redan en uppföljare klar. Klar tyckte jag. Så jag skickade in den tillsammans med ytterligare ett manus jag hade liggandes, en barndeckare. Innan jag fick respons hann jag också skicka in ett tredje manus.
Responsen på dessa fick jag i höstas. Det vill säga efter lååång plågsam väntan. Inget höll måttet.
Kortfattat lät det så här.
Uppföljaren utspelade sig under några timmar på samma dag. Tiden i Nils hjälper laget sträckte sig över ett par veckor. Tidspannet var alltså inte detsamma. Sedan saknades karaktärsdjupet.
Deckaren fick sin upplösning för tidigt i boken. De sista kapitlen var endast en lång resa mot slutet. I det här fallet var slutet, målet i en skidtävling.
I det tredje manuset saknades utvecklingen av karaktärerna hos huvudpersonerna. Den ena utvecklade sig inte alls. Tänk på karaktärsbågen, sa min förläggare.
Inget manus höll alltså. Men det fanns också något som var bra i dessa tre. Jag försökte att lyssna och ta till mig det med.
Vi bestämde att jag skulle köra vidare och koncentrera mig på ett manus. Detta efter att jag först skulle visa ett synopsis.
Så jag gick hem och läste på. Gjorde läxan. Tog till mig skrivtips som var till stor nytta. Jag googlade på karaktärsbågar, dramatiska kurvor, "The hero's journey" och på synopsis. Jag pluggade in skrivtekniker. Och gjorde mitt synopsis. Det blev sedan basen till min senaste berättelse.
Och det här var den korta versionen av den mentalt mycket långa vägen fram till gillandet.
