Debutantporträttet

Hej hopp. Då har mitt debutantporträtt publicerats i Svensk bokhandels katalog för höstens böcker 2013. Det här porträttet som jag vred och vände på i april.  Jag får väl hålla mig till tåls innan jag får se det på papper men här nedan ser ni hur det ligger på webben. Och eftersom man inte kan läsa hela texten där om man inte är prenumerant. Så kommer den här i stället.

Debutantporträtt
Jag minns att jag klättrade alldeles för högt i träden. Jag fick blåmärken på benen efter lekar i snöhögar och pulkabackar. Jag färgade mina byxknän gröna i glidtacklingar på gräsmattan bakom huset där små fotbollsspelare övade finter.  Däremellan låg jag på sofflocket i köket och läste. Och drömde. Jag minns att jag kände mig fri.

Men jag minns också ett tillfälle när jag var runt tretton och satt i mitt rosablommiga flickrum och tittade ut genom fönstret. På gatan utanför såg jag mina kompisar spela landhockey i skenet från gatubelysningen. Jag ville egentligen gå ut till dem. Som jag brukade. Men den här gången tvekade jag.

Jag var inte rädd för en tackling. Jag tyckte om att bli andfådd på fotbollsplaner och i gymnastiksalar. Jag visste att jag var välkommen till leken. Det var inte därför jag tvekade.

Vid den här tidpunkten började tankarna komma. De kom när jag drog hjälmen över huvudet och satte på mig benskydden, när jag plåstrade om skrubbsåret och när jag bröt arm med den starkaste killen i klassen.

Tankarna ifrågasatte och fick mig att fundera på om det fortfarande är ok att leka kurragömma och smutsa ner mig. Och om det är det, hur länge till är det tillåtet? När förväntas jag börja klä mig ömtåligt och fixa med frisyren? Tankarna kom utifrån. Inte från någon. De kom från allt runt omkring. Jag tror inte de kom från mitt hjärta.

Det här var förstås tiden då jag började bli vuxen. Då jag skulle anpassa mig till vuxenvärlden. Jag lärde mig det. Att anpassa mig till det flickor i min ålder gjorde och förväntades göra. Min anpassning var absolut inte unik. Vi alla gör det hela tiden, mer eller mindre, i olika situationer. 

Så gör även huvudpersonen Nils i min debutbok, Nils hjälper laget. Nils virkar mössor. Det vill han inte berätta för sina klasskompisar. Han håller sig hellre lite på sidan om. Men så blir hans mössa uppmärksammad av en klasskompis. Och hur ska han göra då, ska han berätta vem som har gjort den?

Nu när jag har hunnit blivit 38 år ser jag skrivande som en härlig utflykt tillbaka till barndomens frihet. Här behöver jag inte anpassa mig till någon eller något. Jag får leka och vara där jag vill. Som jag vill.