Och jag kan inte låta bli att undra om inte Rodrigues innan han blev varse om Sydafrika, efter en dag av kylskåpskånkande, lagt ner sitt huvud på kudden för att drömma. En dröm om att han vore en hyllad rockstjärna som fick spela musik hela dagarna. Kan inte låta bli att undra om han inte någonsin letat efter det där lilla mushålet under sängen som han skulle kunnat krypa in i för att möta en hyllande publik eller om han inte varje dag stuckit huvudet bakom buskarna i trädgården i längtan efter att hitta en hemlig gång som kunnat ta honom till en annan värld.
Om han har gjort det. Så konstigt det måste kännas nu när han vet att han egentligen haft den där världen bara en flygplansresa bort. Att han har haft ett parallellt liv utan att ha haft en susning om det.
Är inte det en saga för god för att vara sann.
Nu har han sin egen garderobsdörr som han kan öppna. Han har valet att kunna åka till sin musikdröm när han vill vara stjärna. Eller stanna i vardagen.
Vad gör sådant med en husrivande arbetare. Blir man glad över att ha fått det här livet. Eller bitter över att man inte haft det tidigare?
Fortsättningen som följer på den här dokumentären kommer att bli lika spännande. Jag väntar på del 2. För visst måste det väl komma en sådan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar