Positivt tänkande

Minns något om att Göran Kropp då han låg i träning inför något stort och farligt äventyr trimmade psyket med att sova i ett tält i ett grustag. Till natten slumpade han fram tider då alarmet skulle ringa. När det ringde skulle han bums hoppa upp och ge sig ut på en joggingtur. Vilken tid det än var på dygnet.

Det kan vara inspirerande att tänka på det de här nätterna som man sover med ett sjukt och febrigt barn. Då man ska hoppa upp varje kvart just då sömnen infunnit sig för att uträtta både det ena och det andra. Att man blir superladdad och förberedd för ett stort äventyr. På köpet liksom.

(Reserverar mig för den ungefärliga återgivningen av Kropps träning...)

Längtan hem

Ibland kan jag sitta i Sundsvall och känna att jag fortfarande, efter nästan 20 år, längtar så till min familj i Gävle.

Detta finns i hela kroppen. Det finns ingen yttre orsak. Sundsvallsborna är verkligen snälla och omhändertagande och de har givit mig en naturlig plats i sin stad. Precis som min fina nya familj.

Min längtan är bara 2 timmar bort och är så otroligt lyxig i jämförelse med vad andra Sundsvallsbor känner. Och massor av andra invånare i andra svenska städer. Jag är så lycklig över att jag bara behöver längta lite varje dag och sedan går livet på i sin vanliga gång.

Men tänk på dem som har nytt språk, nytt land, inte får möjlighet att tjäna sitt eget uppehälle. Tänk på dem som har sin familj flera flygdagar bort och som inte kan eller vågar besöka dem.

Och med tanke på allt galet som hänt i veckan. Tänk om jag nu bar rädslan att inte Sundsvallsambulansen skulle skjutsa mig, eller mina barn, till sjukhuset när jag som bäst behövde den. Eller om jag inte fick åka med Sundsvallsborna i deras stadsbuss. Eller om de kontrollerade min identitet sporadiskt och utan anledning. Så konstigt det skulle kännas. Jag skulle då verkligen överväga att flytta tillbaka till Gävle.

Men tänk igen, om någon hade bombat sönder min hemstad. Om jag kände rädsla för att bli våldtagen och fängslad, att mina barn skulle bli tvungna gömma sig undan hemska onda Tokar i hela sitt liv. Att de inte skulle få leka. Tänk om jag trodde att min familj skulle bli torterad och dödad i Gävle. Då skulle jag ändå välja att bo i Sundsvall.

Även om folket visade att de inte tyckte om mig. Och trots att mitt hjärta bara ville åka hem.

Undrar hur längtan skulle kännas i kroppen då. Undrar hur det känns för våra nya kompisar i stan? Det är samma sak om hemstaden är Gävle, Bagdad, Bangkok eller Mogadishu. Och om man har flyttat till Sundsvall, Malmö eller Arvidsjaur.

Ny bekantskap

Fastnade på ett par fina rader i en dödsannons i dag. Ja som läsare läser man ju allt eller hur?

"Idag ska du och jag gå ut
i markerna och titta
var våren är,
om hon är här,
om hon är svår att hitta"

Och jag har nynnat de där raderna i huvudet om och om igen.

Dikten var skriven av Britt G Hallqvist. För mig tidigare helt okänd. Nu efter en stunds googling ser jag att hon var bland annat poet, författare och översättare. Hon skrev även barnböcker.

En ny bekantskap. Som jag vill tacka för en lugnande text att hålla i handen idag.

(Och är det någon som vet källan till dessa rader så får ni gärna meddela mig)

Hur ska den nå ut

Spännande att läsa andra debutanters tankar om marknadsföring på debutantbloggen denna vecka.

En författare vill ju att en bok som hen skrivit ska bli läst. Men herrejösses så svårt det måste vara att få en bok att hitta ut i allt brus där ute i världen. Jag funderar redan nu, innan min bok ens finns att hålla i och ett halvår innan den släpps, hur sjutton ska den hitta sina läsare.

Påfylld väntan

Sådär. Nu har jag lagt ännu mer i väntehögen. Det här måste vara något slags självplågeri. Jag har skickat in ett tredje manus, det som gått under arbetsnamnet snöstjärna. Ännu ett lättläst manus. Jag hoppas att det ska gillas. För jag tycker om det. Såklart. Men det dröjer förmodligen några månader innan jag får veta resultatet. Tre väntningar nu alltså.

Så vad ska jag göra nu. Fortsätta med det fjärde? För så känns det. Ett iväg. Och äntligen får jag börja på nästa. Det är tokigt det här.

Men i kväll blir det den urväxta-klädhögen och jag.  Och någon bra podcast till det.

Jobba och pausa

Efter en veckas semester och en vardaglig måndag därefter längtar jag redan till nästa andningshål.

Ett riktigt sådant finns i en stuga i en skog. Med lustiga fyrbenta vänner. Ingen väg. Ingen el. Inga människor. I sommar vill jag dit igen. Kanske med fyraåringen. Det skulle kunna bli ett riktigt sommaräventyr. 

VI drog till fjällen

En flinga från en härlig fjällvecka. Utsikten. Snön. Skidåkningen.Underbart! Här med Mittåkläppen i kamerafånget och solen i ögat.

Har varit till fjälls. Skidat, lekt och njutit. Och ja ni ser vädret. Jag har inget att klaga på.

Nåja, det har inte blivit så mycket skrivet eller läst. Men jag har redigerat och känner mig nu klar nu med snöstjärnamanuset. Så det är bara till att fila till en följetext nu.

En veckas blogpaus

Full fart denna vecka. Vi hörs igen nästa vecka!

Läsare blir smittade

Jag har hört att min bok bär på en smitta. Den sprider virkningsfeber. Den har nu kommit till förlaget.

Önskar den vingar

Det är förstås megastort för mig det här att jag ska ge ut en bok. Men det jag inte tänkt på förrän nu är att boken också skulle kunna komma att flyga ut över landets gränser. Byta språk. Säljas till andra länder. Det är så klart det är en del förlagens syfte med deltagandet i bokmässorna.

I år är Sverige hedersgäst på den stora Bokmässan i Bologna. "Den internationellt viktigaste arenan för barn och ungdomslitteratur". Kulturrådet samordnar Sveriges deltagande i mässan.

Utan att tro så mycket på för högt flygande drömmar skulle jag ju tycka att det vore trevligt om min bok sprang in något fint förlag därnere. Jag önskar den vingar!

Erbjudande

Jag fick ett erbjudande om hjälp med dammsugning efter gårdagens inlägg. Härligt att omgivningen lyssnar till mina rop om hjälp. 

Om jag säger att jag är blek, frusen och stressad. Och lägger en länk till typ vingresor här. Är det någon som hörsammar det också?

Har just skickat iväg texten efter en första redigeringsrunda. Jag väntar redan på nästa omgång med glädje. 

Besök sker på egen risk

Hur ser det ut hemma när man bestämmer sig för att hinna med skrivandet en stund?

Jo, kaos och bedrövelse. Ett enda stort välkommen till oredningshemmet.

Just nu vill jag inte resa på mig. Diskmaskinen oplockad. Travar av det ena och det andra hel- och halvätna lite här och där. Ohängd tvätt i maskinen, drivor av torkad tvätt som bör fraktas bort. Knaster under fötterna, handdukar, småstrumpor, blöta jackor på golven. Leksaker, leksaker, leksaker. Ett uttömt lego, ett halvspelat parti memory, en bok som någon just slutat läsa... Ja ni vet.

Och så en som sover i soffan. Och jag förstår. Man vill liksom bara somna och blunda bort allt en liten stund.

Det var fotodax

Fotodag och tillika egodag. Väldigt skoj och utmanande. Läskigt det där med kamera. Att stå framför den.

Det var pressfotodags och jag tänkte att eftersom det här v er k l i g e n inte är något som jag gör varje dag och a l d r i g tidigare har gjort, så är det bäst att ta hjälp med det trassliga håret och de vinterglåmiga kinderna. Nu när jag ändå skulle stå framför kameran en stund. Det var tur att jag gjorde det för jag bedömer förebilderna som h e l t opubliceringsbara.

Fotografen Emmelie Åslin var väldans trevlig och duktig. Hon var lugnande för mina nerver. Nu väntar jag med spänning på resultatet.

Morgon. Hur många nyanser av grått ser ni här? Väderdansen från igår såg inte ut att ha lyckats. Fina fotografen Emmelie Åslins tanke var utebilder på en vacker trapp vid ett åldersbitet hus. Om vädret var bra. Det var det inte.

 Ett par sekunder med nykramade lockar. 

Fotoplatsen.

 På slutet dog nervositeten och vi busade till det lite. 

När vi klev ur studion tittade solen fram.
Väderdansen funkade trots allt.
Lite sent bara.

Snart kör väderdansen igång

Jobb, jobb, jobb i veckan. Å lite redigering. Nu pust och stön och vila.

Snart ska jag sätta igång en rejäl väderdans som gör att solen skiner en stund kring lunch i morgon. Speciellt på ett gammalt, grått hus och dess fina trappa.

Mer om det i morrn.