Längtan hem

Ibland kan jag sitta i Sundsvall och känna att jag fortfarande, efter nästan 20 år, längtar så till min familj i Gävle.

Detta finns i hela kroppen. Det finns ingen yttre orsak. Sundsvallsborna är verkligen snälla och omhändertagande och de har givit mig en naturlig plats i sin stad. Precis som min fina nya familj.

Min längtan är bara 2 timmar bort och är så otroligt lyxig i jämförelse med vad andra Sundsvallsbor känner. Och massor av andra invånare i andra svenska städer. Jag är så lycklig över att jag bara behöver längta lite varje dag och sedan går livet på i sin vanliga gång.

Men tänk på dem som har nytt språk, nytt land, inte får möjlighet att tjäna sitt eget uppehälle. Tänk på dem som har sin familj flera flygdagar bort och som inte kan eller vågar besöka dem.

Och med tanke på allt galet som hänt i veckan. Tänk om jag nu bar rädslan att inte Sundsvallsambulansen skulle skjutsa mig, eller mina barn, till sjukhuset när jag som bäst behövde den. Eller om jag inte fick åka med Sundsvallsborna i deras stadsbuss. Eller om de kontrollerade min identitet sporadiskt och utan anledning. Så konstigt det skulle kännas. Jag skulle då verkligen överväga att flytta tillbaka till Gävle.

Men tänk igen, om någon hade bombat sönder min hemstad. Om jag kände rädsla för att bli våldtagen och fängslad, att mina barn skulle bli tvungna gömma sig undan hemska onda Tokar i hela sitt liv. Att de inte skulle få leka. Tänk om jag trodde att min familj skulle bli torterad och dödad i Gävle. Då skulle jag ändå välja att bo i Sundsvall.

Även om folket visade att de inte tyckte om mig. Och trots att mitt hjärta bara ville åka hem.

Undrar hur längtan skulle kännas i kroppen då. Undrar hur det känns för våra nya kompisar i stan? Det är samma sak om hemstaden är Gävle, Bagdad, Bangkok eller Mogadishu. Och om man har flyttat till Sundsvall, Malmö eller Arvidsjaur.