Valborgsassociation

För ett antal år sedan lyssnade jag på en grupp som hette Porno for Pyros.  Ville bara dela det minnet som kom till mig i flocken av eldskådare vid majbrasan idag.

Japp, nu är det skickat

Så var det då skickat. Debutantporträttet. Vet inte vad som händer i mitt huvud när jag ska skriva om MIG själv för publicering och läsning. Men jag ser att det orsakar den stora låsningen. Precis samma låsning som kan inträffa här när jag ska blogga. Jag har inte vant mig vid bloggeriet ännu. Det är lite läskigt. Det händer något när jag börjar att tänka på det jag skriver. Och speciellt då jag tänker på att någon ska läsa det jag skriver. Och ännu mer speciellt om det ska handla om mig. Det är sällan bra det som händer.

Det här lilla debutantporträttet då. Det kommer att hamna i Svensk Bokhandels katalog. En katalog som läses av bokfolk som tex bibliotekarier, journalister, förlagsfolk och de som säljer böckerna. 

Äh, nu är det klart i alla fall. Och jag hoppas att det funkar.  Och ja, jag gör en större grej av det än jag borde. Punkt om detta nu. 

Annars då. I dag har barnen varit 3 gånger 2 timmar i lekparken typ. Jag har gungat barn i 3 gånger 2 timmar typ. Med lite hjälp. Nu är snart vinterns avsaknad av gungande inhämtat. 

I fint sällskap

En av pressbilderna som duktiga Emmelie Åslin tog i början av mars kommer nu till användning. Här på förlagets sida finns en bild från fotograferingen. Och ja det känns en smula märkligt att befinna sig i detta fina sällskap!

En släng av Boye

Jag gjorde det! Deklarerade igår. Hurlångtsomhelst innan deadline. Lättnad.

Förra veckan önskade jag att snön skulle ligga kvar ett tag till. Det var väl bara min släng av "Ja visst gör det ont när knoppar brister". Nu säger jag:  Välkommen våren hur kunde jag ens känna motstånd mot dig! Så mycket piggare, så mycket längre kvällar och så mycket enklare att aktivera barnen som drar i dörrhandtagen redan innan frukost och vill uuuut.  Det är bara att öppna och säga hopp och lek. Och de leker. Och har så skoj.

Är det dags nu

Ja det är det. Deklarationsdags. Men jag är ju ovanligt tidigt ute. Jag kanske kan skjuta på det någon dag till. Så det blir som vanligt. Outhärdligt stressigt.

Kaffe med bok på världsbokdagen

På bokrean fick jag med mig en alldeles underbar liten pocket på halva reapriset. Idag plockade jag fram den. Lilla boken blev ett underhållande sällskap att fira världsbokdagen med då lilla kräkisen slumrat till en stund.

Den underbara lilla pocketen hette Flickan jag älskar heter Milena. Den är skriven av Per Nilsson och är illustrerad av Pija Lindenbaum. Den tog en kvart att läsa och jag lovar att den är söt som en småkaka till kaffet. Till min lycka såg jag nu att det fanns fler böcker om Milena!

Dagens boktips! Flickan jag älskar heter Milena.

Inspiration till debutantporträttet

Jag fick till uppgift att skriva ett debutantporträtt till Svensk bokhandels bokkatalog höstens böcker. Jag anade att det skulle komma. Men tycker ändå det känns lite läskigt. Just det här att sno ihop något om sig själv.

När jag skrev på manuset till min brorsdotter, det om Tove som spelar fotboll, så skrev jag parallellt med det, korta små texter med bilder och fragment från min egen uppväxt. De blev nästan som dikter. Om jag skulle klassa dem under något lite mer högtravande namn skulle jag paketera dem i kategorin fotbollspoesi. Och det är verkligen att ta i. Men ändå. 

Jag hade inte läst de här texterna på några år och jag hittade dem nyss då jag bytte dator. Kanske kan de användas och resultera i några längre berättelser. För det är på denna grund jag står.

Den text som jag nu har förhoppningen att kunna gräva i och hämta inspiration ur till debutantporträttet börjar så här: 

När jag var en liten flicka

ville jag spela ishockey

med killarna ute på snögatan

Genom fönstret

under skenet från gatlyktorna såg jag dem

dribbla och tacklas

Och jag visste att om jag bara gick ut

Skulle jag ta platsen som en tuff högerback

Om jag bara gick ut

Om jag börjar med detta som grund så ska jag bara vispa ihop det till 3000 tecken, låtsas att jag inte har någon prestationsångest och hitta någon fin och enkel form.

Just det, enkelt och bara. Jag försöker att avdramatisera det hela.  

Lite gnälligt

Jag började skriva ett inlägg om ICAs produkter som smugit sig in och tagit över butikshyllorna. Jag tänkte skriva något om döden för de lokala varorna. Jag försökte lägga in ett par meningar om alla dessa leksaker som faller i bitar då det leks med dem. Om bacon med E-nummer, socker och röksmaksparfymering. Jag tänkte nämna en fortkörningsbot som jag gasade till mig i går. (Ja pappa, jag glömde nämna det och det blev dyrt.) Jag tänkte skriva om hur tomt det var på stan i går på förmiddagen och min rädsla över att alla som skulle handla befann sig på det fula köpcentrumet utanför staden. Och att de aldrig mer skulle hitta tillbaka till den charmiga stadskärnan. Men jag är för trött, inlägget blev så gnälligt och rörigt så jag skippade det. 

I helgen borde jag ha skrivit ett debutantporträtt till Svensk bokhandels bokkatalog. Det hade jag inte energi till. Men jag har tänkt på det och jag tror jag ska låta det inspireras av en av mina gamla fotbollsdikter. Det kan jag berätta mer om i morgon. Vilken cliffhanger va? 

Sjukdomslogik?

Jag trodde att vinterkräksjukan skulle vara över nu när vitsipporna blomstrar på facebook. Så vad är då detta som vår lilla har fått. Vårkräksjuka?

Vårens dubbla känslor

Och plötsligt går det att vara ute och cykla EFTER middagen. Och gå till lekparken. Och alla är nästan helt pigga och glada.

Bäst att stornjuta denna tid nu, när snön ännu ligger kvar, tänker jag. För snart ska det klippas gräs och rensas och målas och snickras och grejas. Och när ska jag då hinna skriva?

Kurs som inspirerade mig

År 2008 när jag var tjock om magen och bar på en guldklimp så påbörjade jag kursen Kreativt Skrivande A Barn och ungdom på Mittuniversitetet i Härnösand. 

Jag jobbade även då med IT och kände ett livsnödvändigt behov av att ge mitt inre lite socker och näring. 

I datorn låg ett manus påbörjat. Ett manus om Tove, en frisk fläkt som älskar fotboll. Jag hade tänkt att skriva det klart till min äldsta brorsdotters 7 års dag. Texten var till henne. 

Hursomhelst. Med behovet att få skriva och med förhoppning om att få verktyg att färdigställa manuset hoppade jag på kursen.

Kursen var en distanskurs med mycket självstudier, möten i gruppdiskussioner på nätet och ett par fysiska träffar. Vi läste bilderböcker, verser, sagor och ungdomslitteratur och vi fick skriva detsamma.

Jag fick kraft framåt. Jag lärde mig att om jag bara släpper lite på kontrollen så kan jag skriva på kommando. En saga när det ska vara saga och vers när det önskas en vers.

Och just det här att gå en kurs, få skriva en text, diskutera den med andra, lyfta orden utanför rummet där den skrivs och få konstruktiv kritik på den från duktiga lärare och intresserade kurskamrater. Det ger mod.

Jag gjorde dock aldrig kursen klar. När guldklimpen kom så blev jag så full av honom. Att jag inte kom mig för att skriva under en tid.

I sommar fyller brorsdottern 14 år. Förhoppningen är att göra manuset om Tove klart snart. Åtminstone till dess att hon fyller 15. Det är "bara" omläsning och redigering kvar.

För någon dag sedan mailade jag en lärare och berättade att kursen inspirerat mig och givit mig lusten att fortsätta skriva för barn och ungdomar.

Jag har fortfarande kunskapen om ett par verktyg med mig och visst önskar att jag kunde ge mig utrymmet att gå den igen och göra de där sista uppgifterna klara. Problemet är dock att nu har jag så mycket annat skrivande som pockar på och som vill skrivas. Och ni vet hur det är. Det finns alldeles för lite tid.  

Näpp, det blev inget omformulerande av målet. Jag hoppar av det där loppet i maj. Det är svårt att hålla fullt fokus på alla plan. Men jag funderar på att inte säga något här hemma. Och så drar jag iväg på skrivhelg i tre dagar i stället.

Ingen dum idé faktiskt.

Med glädje visar jag: Så här ser boken ut

I går överraskades jag av att hitta Nils hjälper laget för bevakning på Bokus. 

Nu ser jag att nu är även omslaget officiellt. Så varsågoda här är Nils hjälper laget!

Jag är så glad och tacksam att Illustratören Per Gustavsson har fångat manuset och Nils så otroligt fint! Jag ser att de har hittat varandra. 

Och nu har jag sett hur Annelies Stella ser ut också. Jag undrar verkligen vad hon har hittat för syskon som sprattlar där under armen. Och Stella är jättefin!

Blir det inte september snart?

Dagens boktips

Oh glädje. Mandarinerna finns i nyutgåva. Jag hade missat det. Nu kan den hitta ut bland nya läsare. Jag minns den som en av de bästa böcker jag har läst. Nu var det ett tag sedan. Men ändå.

Så dagens boktips. Mandarinerna av Simone de Beauvoir.

Och dagens kniviga fråga: Hur ska man hinna läsa om alla bra gamla böcker när man inte hinner läsa de nya?

Nils hjälper laget på Bokus

Oj, hoppsan! Nu finns visst min kommande bok, Nils hjälper laget, på Bokus. I alla fall med titel och ett par ord om dess handling. Preliminärt släppdatum för boken är den 3 september. 

Annelie Drewsen gav mig det roliga tipset. Och här på Bokus hittar ni även Annelies bok om Stella, som längtar efter ett syskon. Visst ser den spännande ut!

Målstyrning

Det här med mål. Jag måste ha ett för att bli driven. Det gäller jobb, träning och skrivande.  Där jag själv kan styra.

För att få igång mig på mål så måste målet kännas bra i magen och det ska kännas vettigt. Jag formulerar nyttan i målaktiviteten så att den passar mig. För är det ett mål så vill ju verkligen nå det. Annars fyller det ingen funktion.

Målet för manuset som nu ska bli en bok skrev jag med tanken att den här berättelsen ska jag skriva från A till Ö och jag ska redigera den om och om igen tills jag känner att nu är det här det bästa jag kan göra med den här texten för stunden. Det gjorde jag. Den här gången hade jag lyckan att det räckte längre än vad jag vågat hoppas.

Ett annat mål har inte gått lika bra. I oktober tyckte jag det var en väldigt god ide att springa ett lååångt lopp nu i maj. Och tanken var väl god. Då.

Nu har det här målet verkligen brakat samman. Det är bortom räddning. Men jag kanske kan fiska upp  det och formulera om det. Eller så gillar jag bara läget och säger, näpp det här blev nada. Glöm och gå vidare.

Jag ska sova på det beslutet nu.

Sätt en poesibok i närmsta mans hand

Undrar om inte Strindberg skulle hålla med mig om att det är synd om pojkarna. 

I alla fall appropå den här intressanta debattartikeln i dagens DN. Den har en vinkel att män måste vara skönlitterära förebilder för att göra läsningen en accepterad syssla för sina söner. Och för hela samhället. 

Och hur ska jag förhålla mig till en sådan här värld när min son börjar skolan? Det oroar mig. "I de klassrum där pojkar vistas under tolv år gäller det för dem att dagligen förhålla sig till denna ”genusarbetsdelning” på ett sätt som också bekräftar deras maskulinitet. "

Nu ska jag sätta en bra bok i händerna på sambon och i morgon får han gärna ta en poesibok under armen till jobbet.

Inte helt optimal kombo

Det här att kombinera är ju bra. Men att följa takten i Lundströms bokradio när man joggar ger inget lyft i steget direkt.

För ett par veckor sedan gjorde jag en tur till garnaffären.

Nils, huvudpersonen i boken, gillar nog den här. Varför kommer ni att få se så småningom!

Ett litterärt geni

Väldans intressant att höra Pija Lindenbaum i Lundgrens Lundströms (rätt ska vara rätt) bokradio lördags. Lyssna här!

Och att se henne söndagens i Babel. Titta här!

Hon presenterades som ett litterärt geni av Jessika Gedin. Bra beskrivning tycker jag.

Plats, heter hennes nya roman. Hon säger att hon behållit bilderbokens koncentrerade språk. Det ska bli roligt att smaka på det i romanformatet. För språket i hennes bilderböcker är ju så vackert.

En milstolpe avbockad

De här milstolparna i livet.

4-åringen lärde sig cykla i dag. Mycket stolhet och glädje därefter.

Den här påsken kommer jag att minnas lite extra just därför.

För skrivandet var inget att minnas. Påskresultatet blev 0 ord.