Fångar en dag

Jag fångar mingeldagen. Nu är biljetterna bokade. Tjolahopp!

Och skrivandet då. Nja, det går si så där. Vi firade vår fyraåring med ett minikalas i helgen. Nästa helg blir det storkalas och däremellan ligger den riktiga födelsedagen.

Men några ord ska jag väl hinna få ned mellan pepparkaksbak, adventspyntande och tårtfix.

En lockande inbjudan

Fick en mycket trevlig inbjudan från förlaget. Och ja, den var till mig. Trots att det kändes som den hamnat på villovägar. Julmingel. Först suckade jag en lång längtanssuck. Det hade ju varit sååå roligt att gå. Och tänk om Sundsvall kunde flytta lite närmare Stockholm.

Sedan kom jag på att det går faktiskt tåg i det här landet. Och det är inte så att jag plågas av att sitta ensam med en bok på en resa. Inte alls. Det är nästan så att jag skulle kunna köpa en biljett enbart för att få sitta ensam med en bok på en resa.

Så detta kanske är ett vinnande koncept.
- 3,5 timmes nedfärd på tåg med läsning.
- Ett par timmars mingel i overklig miljö.
- 3,5 timmes hemfärd på tåg med en del läsning och en del sovning.

Jag kanske inte ens borde tveka. 

När jag inte skriver på lediga stunder

Om jag inte skriver då barnen sover. Då gör jag förmodligen något som jag måste. Men som jag inte vill. Egentligen. För jag vill ju skriva. Mest hela tiden.

I går öppnade jag en kökslåda och såg stöket. Det där som man inte låtsas se. Jag fick kraft och tog tag i det hela. Sedan upptäckte jag stöket i nästa. Och i nästa. Och sedan såg jag plötsligt så mycket jobb att jag blev alldeles trött i huvudet.

När jag gick och la mig var jag så stressad över hur stökigt det var bakom alla stängda dörrar och lådor. Över hur mycket jag hade kvar att göra innan det skulle bli ordning i huset.

Det blev inget skrivet igår. Det kommer det inte att bli ikväll heller. Jag är för uppjagad över allt tråkjobb jag borde ta tag i.

Man kan ju tro att jag har skrivångest och letar efter undanflykter. Tyvärr är det inte så. Jag har lyckats kliva in i städhetsen utan flykt från skrivandet. Men jag vill inte vara här.

Högläsningens frizon

I gårdagens Babel pratade barnboksskaparen Kitty Crowther om hur hennes farmor läste högt för henne som barn. Hon sa att de stunderna varken handlade om farmodern eller om henne själv. De möttes däremellan. Så fint.

Jag tror på högläsningens många goda krafter och jag önskar massor av möten med mina barn i denna frizon.

Kan de komma till nytta någonstans?

Kan man använda SD politikernas värderingar till karaktärerna i en bok så att de kommer till någon nytta. En bok om något ont. En otäck saga. En skräckis. En rysare. En världensundergångsskildring. Lägga deras värderingar till beskrivning av klassens mobbare, den psykopatiske chefen, grisen som vältrar sig i smutsen, monstret i den fuktiga källaren, den kallblodige mördaren, den som spränger bomben mot skolbussen, bödeln. Nä, den skulle bli för läskig att läsa.

Så det kan bli

Jag har följt Annelies blogg under ett par år, inspirerats av den och tagit del av hur hennes bilderbok blev till. Nu har det blivit så lustigt att vi kommer att ge ut en bok i samma genre, på samma förlag nästa höst båda två. Tänk hur det kan bli!  Grattis Annelie!

Intressanta räknediskussioner

På författarbloggar runt om så har det den senaste veckan ämnet författarekonomi diskuterats. Mycket intressant. Och det är ganska tydligt att många författare idag har skrivandet som hobby och inte som heltidsyrke.

Läs bland annat här och här hos Kajsa Ingmarsson. Jag har ju själv fått frågan om det här med ekonomin trots att jag knappt ens är inne i den här världen. Så jag tänkte att jag kan länka lite för dem som vill veta hur proffsen ser på det här.

Jag ser dock att jag själv skulle tjäna mer på mer att jobba övertid på mitt vanliga jobb än att skriva en bok. Men jobbet är jobbet.  Där trivs jag väldigt bra. Jag tycker mycket om mitt jobb. Det är utmanande, utvecklande och jag har  fina kollegor. Jag har för det mesta roligt på jobbet.

För mig är skrivandet är något annat. Det är luften och friheten. Typ så. Det jag behöver för att inte bli sur, tvär och ilsk.

Ännu känns det så overkligt att jag ska få betalt för att göra en bok. Det är ju som att betala ett barn för att proppa i sig favoritglassen. I tanken tänker jag fortfarande att jag kan betala för för att få ge ut min bok...Bara jag får ge ut den... Det är så jag har bönat och bett i tanken så länge.

Nu är jag en lyckans ost att någon vill ge mig en peng för att uppfylla en dröm.

Om jag nu skulle önska mig skrivandet som yrke (ha ha, dream on, jag har fått ETT manus antaget) då skulle jag bli tvungen att ändra synen på ekonomin. För då skulle det bli knapert enligt prognoserna som ges av dem som vet.

Kanske är det också samhället idag som ställer krav även på att författare ska hålla ytan uppe. Den slitna poetens tid är förbi. En nutida författare vill också ha sina badrum nykaklade och resa utomlands på lov och semester. Tänker jag på dåtida författare som också verkat ha hankat sig fram, kan jag se en något sliten poet framför mig. Någon som fick ett förskott här och där. Men kanske var det lättare att inte ha det bra ställt innan inredningstidningarnas era.

Undrar just hur många heltidsförfattare som finns därute? Är det någon som vet?

En liten getaway

Med två småbarn blir inte nätterna långa. Tror att jag har sovit ungefär 10 hela nätter på 4 år. Så i helgen bokade vi sovhelg, lånade ut barnen och åkte till hotell.

Bad, bastu, lång skogspromenad, god mat, tid till tidningsläsning och ett tyst, mörkt rum. En småbarnsmammas heta dröm.

Dock var tiden kanske inte den bäst valda. Frukostbuffe, delade fruktskålar på spa och dessertbuffe i vinterkräksjukans tid.

Jag var risig i går. Och i dag. Men det var värt det.

Dessutom fick jag feedback från en vänlig testläsare. Hon var väldigt vänlig. Och det kändes bra. Hoppet lever!

Två vänliga testläsare

Mitt antagna manus väntar fortfarande på att slå följe med matchande illustrationer.

Och för att fylla på min väntekvot så skickade jag för ett par veckor sedan in två nya manus till min förläggare. Varje dag och varje sekund funderar jag nu på hur de kommer att mottas. Fungerar de också eller var mitt antagna manus bara en one-hit-wonder. Det är frågan.

För att få en prognos på utfallet lämnade jag ett av de nyinskickade manusen, vasa-manuset, till ett par härligt bokslukande tjejer i passande ålder.

De får vara del av spåendet nu. Kaffesumpen sparar jag till nästa väntefas. Får jag ett ok från dem så håller jag hoppet uppe. Men dissar de. Då tror jag det blir svårt de här. 
´
I IT-världen prövar man ofta de nya systemen på friendly users. Bokslukartjejerna får nu vara mina friendly readers.

Hur gör ni andra skrivare, har ni testläsare? För mig är det första gången någon får har önskat att läsa.

Solens strålar värmer upp jorden

Jag blev en aning nostalgisk efter kvällens Så mycket bättre. För ett antal år sedan lyssnade jag mycket på Olle Ljungström. Nu har han liksom många andra placerats i den dammiga samlingen av CD skivor. Den som numera står framme enbart som sällskap.

Jag borstade av lite där i hyllan efter programmet. Olles texter svänger fortfarande.

Och visst är den här som början till en saga?

"På en tuva
Har en kanin sin egen tron
Han blickar ut över en äng
Blicken följer bäcken
Som slingrar ner mot dalens mitt
Där gräset böjer sig förstrött

Solens strålar värmer upp jorden
Väcker dom som sover till liv
Vaknar utan en enda elak tanke
Och vill bara väl"
Ur Solens stålar

En gång intervjuade jag Olle Ljungström för skoltidningen. Sedan svävade jag några dagar. Han kan något fint med orden.