Jag ser ljuset

Sista veckan av jobb men jag har lämnat huvudet på semester i fäboden. Skogen gör sådant. Rensar och tar bort det som inte riktigt behövs och lämnar kvar ett svagt rofyllt trädsus. Ur det där suset kan sedan nya tankar ploppa upp. Och jag hoppas att det kommer en hel massa storslagna sådana lagom till helgen då kommer jag vara redo att fortsätta på ett par liggande manus. Äntligen!

Just nu består kvällarna av plock inne och plock ute (ytan att sprida leksaker över växer sommartid) samt plock av grejer ur kartonger till nya kökslådor. Det är ingen ände på plocket. Men snart så. Jag ser ljuset, semester inom räckhåll!

Midsommar var fin. Hästen var snäll. Knotten blåste för det mesta bort. Barnen var sysselsatta med att samla grodyngel, bada, mocka vedbod/stall och leda en häst fram och tillbaka på en grusväg. 

Kurs som inspirerade mig

År 2008 när jag var tjock om magen och bar på en guldklimp så påbörjade jag kursen Kreativt Skrivande A Barn och ungdom på Mittuniversitetet i Härnösand. 

Jag jobbade även då med IT och kände ett livsnödvändigt behov av att ge mitt inre lite socker och näring. 

I datorn låg ett manus påbörjat. Ett manus om Tove, en frisk fläkt som älskar fotboll. Jag hade tänkt att skriva det klart till min äldsta brorsdotters 7 års dag. Texten var till henne. 

Hursomhelst. Med behovet att få skriva och med förhoppning om att få verktyg att färdigställa manuset hoppade jag på kursen.

Kursen var en distanskurs med mycket självstudier, möten i gruppdiskussioner på nätet och ett par fysiska träffar. Vi läste bilderböcker, verser, sagor och ungdomslitteratur och vi fick skriva detsamma.

Jag fick kraft framåt. Jag lärde mig att om jag bara släpper lite på kontrollen så kan jag skriva på kommando. En saga när det ska vara saga och vers när det önskas en vers.

Och just det här att gå en kurs, få skriva en text, diskutera den med andra, lyfta orden utanför rummet där den skrivs och få konstruktiv kritik på den från duktiga lärare och intresserade kurskamrater. Det ger mod.

Jag gjorde dock aldrig kursen klar. När guldklimpen kom så blev jag så full av honom. Att jag inte kom mig för att skriva under en tid.

I sommar fyller brorsdottern 14 år. Förhoppningen är att göra manuset om Tove klart snart. Åtminstone till dess att hon fyller 15. Det är "bara" omläsning och redigering kvar.

För någon dag sedan mailade jag en lärare och berättade att kursen inspirerat mig och givit mig lusten att fortsätta skriva för barn och ungdomar.

Jag har fortfarande kunskapen om ett par verktyg med mig och visst önskar att jag kunde ge mig utrymmet att gå den igen och göra de där sista uppgifterna klara. Problemet är dock att nu har jag så mycket annat skrivande som pockar på och som vill skrivas. Och ni vet hur det är. Det finns alldeles för lite tid.  

Näpp, det blev inget omformulerande av målet. Jag hoppar av det där loppet i maj. Det är svårt att hålla fullt fokus på alla plan. Men jag funderar på att inte säga något här hemma. Och så drar jag iväg på skrivhelg i tre dagar i stället.

Ingen dum idé faktiskt.

Nils hjälper laget på Bokus

Oj, hoppsan! Nu finns visst min kommande bok, Nils hjälper laget, på Bokus. I alla fall med titel och ett par ord om dess handling. Preliminärt släppdatum för boken är den 3 september. 

Annelie Drewsen gav mig det roliga tipset. Och här på Bokus hittar ni även Annelies bok om Stella, som längtar efter ett syskon. Visst ser den spännande ut!

Målstyrning

Det här med mål. Jag måste ha ett för att bli driven. Det gäller jobb, träning och skrivande.  Där jag själv kan styra.

För att få igång mig på mål så måste målet kännas bra i magen och det ska kännas vettigt. Jag formulerar nyttan i målaktiviteten så att den passar mig. För är det ett mål så vill ju verkligen nå det. Annars fyller det ingen funktion.

Målet för manuset som nu ska bli en bok skrev jag med tanken att den här berättelsen ska jag skriva från A till Ö och jag ska redigera den om och om igen tills jag känner att nu är det här det bästa jag kan göra med den här texten för stunden. Det gjorde jag. Den här gången hade jag lyckan att det räckte längre än vad jag vågat hoppas.

Ett annat mål har inte gått lika bra. I oktober tyckte jag det var en väldigt god ide att springa ett lååångt lopp nu i maj. Och tanken var väl god. Då.

Nu har det här målet verkligen brakat samman. Det är bortom räddning. Men jag kanske kan fiska upp  det och formulera om det. Eller så gillar jag bara läget och säger, näpp det här blev nada. Glöm och gå vidare.

Jag ska sova på det beslutet nu.

En milstolpe avbockad

De här milstolparna i livet.

4-åringen lärde sig cykla i dag. Mycket stolhet och glädje därefter.

Den här påsken kommer jag att minnas lite extra just därför.

För skrivandet var inget att minnas. Påskresultatet blev 0 ord.

Ingen spänning men jag tror det håller.

Dåligt skriv på sistone. "Snöstjärna" manuset har dock legat till sig länge nog. Jag tänker att jag inte kan göra mycket mer med det. Detta är också manus för en lättläst bok.

När jag snabbt förklarade handlingen för sambon tyckte han det lät som en tråkig historia. Är det inget s p ä n n a n d e  som händer?

Jo sa jag och försökte förtydliga. Men det gick inte hem.

Och jag insåg att spänningskurvan i det här manuset är ungefär som att gå uppför en liten kulle och sedan gå ner igen. Det blir ingen berg och dalbana direkt. Ändå tycker jag att det håller.

Jag har en givit mig en egen deadline på manuset till nästa söndag.  Och nu när det är offentligt här, så har lyft upp piskan. Lika bra det annars blir det inget gjort.

Titel sökes!

Hur svårt ska det vara egentligen. Två, tre ord. Det räcker. Det stora jobbet är ju liksom gjort.

Helst ska orden ska smaka gott tillsammans. De ska locka till läsning, sätta en stämning, ge en glimt av innehållet, fånga en känsla av Nils.

Orden just nu? Jäkligt svårt.

IT-utveckling och bokskrivande

Likheterna är väl inte så många mellan IT-utveckling och bokskrivande. Men idag då vi läste krav hittade jag en. Ja jag gör ju sådant på dagarna mellan 8-17 ungefär.

Krav beskriver hur en programmerare ska skriva sin kod eller hur ett system hänger ihop. Det är oerhört viktigt att alla ska kunna förstå, läsa och tolka det här nedskrivna orden. Annars blir det en massa kostsamma fel. Och ve och fasa, i slutänden kan vi stå med en produkt som ingen önskat.

Jag går igång på sådana här granskningar. Jag kliver in i deckarläsningsläge. Jag letar falluckor, kryphål, tvetydigheter, jag letar ledtrådar som är planterade utan att säga något. Och jag ser texten utifrån utan att nödvändigtvis förstå innehållet.

Kravläsningsprocessen är ganska lik en första redigeringsrunda. Jag ställer mig frågor som: Hänger texten ihop, finns oknutna trådar, lyckas jag beskriva det jag introducerade i början, finns det något som jag introducerat men glömt att utveckla, finns logiken. Och viktigast, klarar läsaren sig själv nu?

Första mötet med Nils

På finlunchen i dag fick jag frågan: Hur går det med boken? Intet nytt, sa jag. Vi har inte kommit igång med jobbet ännu.

Ett par timmar senare. Ett mail från illustratören. Ett mail från förläggaren. Och bifogat ett par förslag till framsida. Pirrilipirr.

Mitt namn skissat bredvid illustratörens. Den tidiga versionen av titel. Och där var han, Nils. Fångad av en annans tanke, hand och känsla. Men ändå den Nils jag har haft med mig. Kärlek.

God jul och härlig jul önskar jag er!

Nu är den klar. Den första skrivningen av "Snöstjärna". Ja som sagt det är ett arbetsnamn. Men faktum är att jag har oerhört svårt med rubriker. Hur sammanfattar man en text med en lockande titel på bästa sätt? Jag vet inte. Än har inte min kommande bok fått någon fast titel. Och det borde vara klart till i slutet av januari om jag har förstått den första deadlinen rätt.

Den här Snöstjärnan är också en lätt att läsa bok så det är inte så många ord. Historien har jag haft i huvudet en tid och det var lustfyllt att få skriva ner och fånga den. Som brukligt tog historien också en oväntad vändning och det är ju alltid så trevligt att själv få möta den där överraskningen som plötsligt bara händer när orden skrivs ned.

Nu är det "bara"grovjobbet kvar då med x antal omskrivningar. Jag har läst igenom och korrigerat en gång. Nu får det vila över julen.

Och vilar det gör jag med i några dagar. Jular och myser med familjen.

Jag önskar er alla en riktigt god och fin jul och så hörs vi om några dagar!

I stället för promenad

Det regnar. Jag skippade promenaden men fick 600 ord i stället. Det hade jag inte planerat så här mitt på förmiddagen. Med tanke på att det här manuset också hör till kategorin "lätt att läsa" så är det ungefär en femtedel skrivet.

Så resten av dagen! Nu kan jag jobba med annat utan att längta ihjäl mig.

Paketinslagning, leta liten julgran, allmänt städ och kanske ett kakbak.

Nybörjare

En gång i tiden var huvudpersonen  i min kommande bok också nybörjare i virkning. Precis som Kodjo här i musikhjälpen. Kodjo fick till uppdrag att virka en mössa. Tjusig!

Nu äääääääntligen ska jag knappa på ett nytt litet manus. Det får härmed arbetsnamnet Snöstjärna. Passande för årstiden va?

Intressanta räknediskussioner

På författarbloggar runt om så har det den senaste veckan ämnet författarekonomi diskuterats. Mycket intressant. Och det är ganska tydligt att många författare idag har skrivandet som hobby och inte som heltidsyrke.

Läs bland annat här och här hos Kajsa Ingmarsson. Jag har ju själv fått frågan om det här med ekonomin trots att jag knappt ens är inne i den här världen. Så jag tänkte att jag kan länka lite för dem som vill veta hur proffsen ser på det här.

Jag ser dock att jag själv skulle tjäna mer på mer att jobba övertid på mitt vanliga jobb än att skriva en bok. Men jobbet är jobbet.  Där trivs jag väldigt bra. Jag tycker mycket om mitt jobb. Det är utmanande, utvecklande och jag har  fina kollegor. Jag har för det mesta roligt på jobbet.

För mig är skrivandet är något annat. Det är luften och friheten. Typ så. Det jag behöver för att inte bli sur, tvär och ilsk.

Ännu känns det så overkligt att jag ska få betalt för att göra en bok. Det är ju som att betala ett barn för att proppa i sig favoritglassen. I tanken tänker jag fortfarande att jag kan betala för för att få ge ut min bok...Bara jag får ge ut den... Det är så jag har bönat och bett i tanken så länge.

Nu är jag en lyckans ost att någon vill ge mig en peng för att uppfylla en dröm.

Om jag nu skulle önska mig skrivandet som yrke (ha ha, dream on, jag har fått ETT manus antaget) då skulle jag bli tvungen att ändra synen på ekonomin. För då skulle det bli knapert enligt prognoserna som ges av dem som vet.

Kanske är det också samhället idag som ställer krav även på att författare ska hålla ytan uppe. Den slitna poetens tid är förbi. En nutida författare vill också ha sina badrum nykaklade och resa utomlands på lov och semester. Tänker jag på dåtida författare som också verkat ha hankat sig fram, kan jag se en något sliten poet framför mig. Någon som fick ett förskott här och där. Men kanske var det lättare att inte ha det bra ställt innan inredningstidningarnas era.

Undrar just hur många heltidsförfattare som finns därute? Är det någon som vet?

Upp och pröva dina vingar

När jag skrev kontraktet för det manus som ska bli till bok nästa höst så hade jag en uppföljare som nästan var klar. Denna har jag varit in och petat i lite nu och då. Försökt att hitta förbättringar, vridit och vänt på formuleringar.

Men jag har känt att historien är densamma. Den är det den är just nu och den blir inget annat hur många småord jag än försöker ändra om.

Jag har haft svårt att se om det här nya manuset är bra eller inte. Det har samma huvudpersoner som i det första och jag vill ju att de ska kännas igen. Jag vill ha samma ton och känsla.

I helgen tänkte att nä nu får det vara nog. Antingen så funkar det eller så gör det inte det.

Så nu har jag släppt iväg det för att prövas av andra ögon än mina. Förlagets. Och det kan gå hursomhelst.

Knappt märkbart

Jag är ett ord här och ett ord där. Och det känns som att det inte blir något.

Ikväll har jag tagit mig en timme vid datorn. Fest!

Jag har två manus som nästan är klara. Vasa-manuset och en uppföljare på det antagna manuset. Jag petade i båda under den här timmen. Det blev ett par byten av ord. Ett och annat tillägg och så några borttagningar. Summa summarum, inget revolutionerande. 

Det är som att dra upp den där virktråden för att rätta till en ful maska som smet in ett par varv tidigare. Och sedan virka tillbaka till startpunkten igen.

Lite snyggare men knappt märkbart.

Maska på maska

Blir det inget skrivet på kvällen så kanske det åtminstone blir ett varv eller två på den här lilla skapelsen. Huvudpersonen i min bok har utmanat mig. Och kan han så kan väl jag.

 

Det är nästan som att skriva. Ord på ord. Maska på maska. Till slut så kanske det blir det något av det hela. Något användbart.

 

Det är bara att jobba på med andra ord.

Bomber och granater

I tre kvällar har jag laddat för att få skriva. I tre kvällar har min lilla tjej laddat för ett kvällspass utanför spjälsängen. Gissa vem som fått sin vilja igenom? Jag sitter just nu och ritar.

Appropå bomber och granater så var jag en väldigt flitig Tintin läsare som barn. Jag tror inte att det har påverkat mig negativt.

Åtminstone ett skratt

Har haft roligt fullt upp i helgen med besök.

Min pappa läste första kapitlet i det manus som nu ligger och vilar till sig. Vi kan kalla det vasa-manuset. Jag lyssnade spänt, hörde ett skratt och blev glad. För även om det här nu skulle vara hur kasst som helst. Så har det i alla fall lockat en person till skratt. Och då var det väl liksom värt det. Hur det än går sedan.

Kommit ut

Det här att jag skriver har jag smugit lite med. Jag har nog varit rädd för att det ska låta knasigt. Och määärkvärdigt. För det känns ju lite konstigt att vara i den bästa av omgivningar och ändå ständigt jaga stunder av ensamhet.

Jag söker de där sammanhängande minuterna då jag kan få vara med mig själv och skrivet . Och det är inte ofta jag hittar dem.

Nu när jag kommit ut som skrivare visar det sig att många är verkligt intresserade. Omgivningen tycker inte alls det här är konsigt. Bara roligt. Så i fortsättningen kommer jag förhoppningsvis att öppet våga jaga ensamhet i mitt fina sammanhang.