Som en enda lång dagen efter

Så känns det. Och så har det känts i några veckor. Jag har knappt skrivet något. Inte bloggat.  Skulle vilja stoppa i mig en fettdrypande pizza, ta en huvudvärkstablett, se en film, vila i soffan och kliva upp som en ny skrivkraftig människa. Men det verkar ta lite längre tid det här. Bokfesten är slut. Och jag med skrivmässigt. Jag ska tillåta mig vara däri ett tag. Läsa lite. Leka. Promenera. Andas. Invänta att skrivet kommer tillbaka snart igen.

Och egentligen vet jag inte om anledningen är att jag inte har en susning om hur det går för Nils därute.

Eller om det är för att jag åter har börjat vänta på svar från förlaget. Och det är outhärdligt att vänta. Outhärdligt.

Påfylld väntan

Sådär. Nu har jag lagt ännu mer i väntehögen. Det här måste vara något slags självplågeri. Jag har skickat in ett tredje manus, det som gått under arbetsnamnet snöstjärna. Ännu ett lättläst manus. Jag hoppas att det ska gillas. För jag tycker om det. Såklart. Men det dröjer förmodligen några månader innan jag får veta resultatet. Tre väntningar nu alltså.

Så vad ska jag göra nu. Fortsätta med det fjärde? För så känns det. Ett iväg. Och äntligen får jag börja på nästa. Det är tokigt det här.

Men i kväll blir det den urväxta-klädhögen och jag.  Och någon bra podcast till det.

Två vänliga testläsare

Mitt antagna manus väntar fortfarande på att slå följe med matchande illustrationer.

Och för att fylla på min väntekvot så skickade jag för ett par veckor sedan in två nya manus till min förläggare. Varje dag och varje sekund funderar jag nu på hur de kommer att mottas. Fungerar de också eller var mitt antagna manus bara en one-hit-wonder. Det är frågan.

För att få en prognos på utfallet lämnade jag ett av de nyinskickade manusen, vasa-manuset, till ett par härligt bokslukande tjejer i passande ålder.

De får vara del av spåendet nu. Kaffesumpen sparar jag till nästa väntefas. Får jag ett ok från dem så håller jag hoppet uppe. Men dissar de. Då tror jag det blir svårt de här. 
´
I IT-världen prövar man ofta de nya systemen på friendly users. Bokslukartjejerna får nu vara mina friendly readers.

Hur gör ni andra skrivare, har ni testläsare? För mig är det första gången någon får har önskat att läsa.

Omdöpt

Vad blev det då för namn i uppföljaren?

Huvudpersonen gick med på att byta. Och nu känns det ok. Vi är nöjda både han och jag.

(Världens suddigaste bild, men dock en bild. Jag övar på det här med bildbehandlingen i blogspot. Det går sisådär.)

Upp och pröva dina vingar

När jag skrev kontraktet för det manus som ska bli till bok nästa höst så hade jag en uppföljare som nästan var klar. Denna har jag varit in och petat i lite nu och då. Försökt att hitta förbättringar, vridit och vänt på formuleringar.

Men jag har känt att historien är densamma. Den är det den är just nu och den blir inget annat hur många småord jag än försöker ändra om.

Jag har haft svårt att se om det här nya manuset är bra eller inte. Det har samma huvudpersoner som i det första och jag vill ju att de ska kännas igen. Jag vill ha samma ton och känsla.

I helgen tänkte att nä nu får det vara nog. Antingen så funkar det eller så gör det inte det.

Så nu har jag släppt iväg det för att prövas av andra ögon än mina. Förlagets. Och det kan gå hursomhelst.

Knappt märkbart

Jag är ett ord här och ett ord där. Och det känns som att det inte blir något.

Ikväll har jag tagit mig en timme vid datorn. Fest!

Jag har två manus som nästan är klara. Vasa-manuset och en uppföljare på det antagna manuset. Jag petade i båda under den här timmen. Det blev ett par byten av ord. Ett och annat tillägg och så några borttagningar. Summa summarum, inget revolutionerande. 

Det är som att dra upp den där virktråden för att rätta till en ful maska som smet in ett par varv tidigare. Och sedan virka tillbaka till startpunkten igen.

Lite snyggare men knappt märkbart.