Debutantporträttet

Hej hopp. Då har mitt debutantporträtt publicerats i Svensk bokhandels katalog för höstens böcker 2013. Det här porträttet som jag vred och vände på i april.  Jag får väl hålla mig till tåls innan jag får se det på papper men här nedan ser ni hur det ligger på webben. Och eftersom man inte kan läsa hela texten där om man inte är prenumerant. Så kommer den här i stället.

Debutantporträtt
Jag minns att jag klättrade alldeles för högt i träden. Jag fick blåmärken på benen efter lekar i snöhögar och pulkabackar. Jag färgade mina byxknän gröna i glidtacklingar på gräsmattan bakom huset där små fotbollsspelare övade finter.  Däremellan låg jag på sofflocket i köket och läste. Och drömde. Jag minns att jag kände mig fri.

Men jag minns också ett tillfälle när jag var runt tretton och satt i mitt rosablommiga flickrum och tittade ut genom fönstret. På gatan utanför såg jag mina kompisar spela landhockey i skenet från gatubelysningen. Jag ville egentligen gå ut till dem. Som jag brukade. Men den här gången tvekade jag.

Jag var inte rädd för en tackling. Jag tyckte om att bli andfådd på fotbollsplaner och i gymnastiksalar. Jag visste att jag var välkommen till leken. Det var inte därför jag tvekade.

Vid den här tidpunkten började tankarna komma. De kom när jag drog hjälmen över huvudet och satte på mig benskydden, när jag plåstrade om skrubbsåret och när jag bröt arm med den starkaste killen i klassen.

Tankarna ifrågasatte och fick mig att fundera på om det fortfarande är ok att leka kurragömma och smutsa ner mig. Och om det är det, hur länge till är det tillåtet? När förväntas jag börja klä mig ömtåligt och fixa med frisyren? Tankarna kom utifrån. Inte från någon. De kom från allt runt omkring. Jag tror inte de kom från mitt hjärta.

Det här var förstås tiden då jag började bli vuxen. Då jag skulle anpassa mig till vuxenvärlden. Jag lärde mig det. Att anpassa mig till det flickor i min ålder gjorde och förväntades göra. Min anpassning var absolut inte unik. Vi alla gör det hela tiden, mer eller mindre, i olika situationer. 

Så gör även huvudpersonen Nils i min debutbok, Nils hjälper laget. Nils virkar mössor. Det vill han inte berätta för sina klasskompisar. Han håller sig hellre lite på sidan om. Men så blir hans mössa uppmärksammad av en klasskompis. Och hur ska han göra då, ska han berätta vem som har gjort den?

Nu när jag har hunnit blivit 38 år ser jag skrivande som en härlig utflykt tillbaka till barndomens frihet. Här behöver jag inte anpassa mig till någon eller något. Jag får leka och vara där jag vill. Som jag vill. 

Japp, nu är det skickat

Så var det då skickat. Debutantporträttet. Vet inte vad som händer i mitt huvud när jag ska skriva om MIG själv för publicering och läsning. Men jag ser att det orsakar den stora låsningen. Precis samma låsning som kan inträffa här när jag ska blogga. Jag har inte vant mig vid bloggeriet ännu. Det är lite läskigt. Det händer något när jag börjar att tänka på det jag skriver. Och speciellt då jag tänker på att någon ska läsa det jag skriver. Och ännu mer speciellt om det ska handla om mig. Det är sällan bra det som händer.

Det här lilla debutantporträttet då. Det kommer att hamna i Svensk Bokhandels katalog. En katalog som läses av bokfolk som tex bibliotekarier, journalister, förlagsfolk och de som säljer böckerna. 

Äh, nu är det klart i alla fall. Och jag hoppas att det funkar.  Och ja, jag gör en större grej av det än jag borde. Punkt om detta nu. 

Annars då. I dag har barnen varit 3 gånger 2 timmar i lekparken typ. Jag har gungat barn i 3 gånger 2 timmar typ. Med lite hjälp. Nu är snart vinterns avsaknad av gungande inhämtat. 

Inspiration till debutantporträttet

Jag fick till uppgift att skriva ett debutantporträtt till Svensk bokhandels bokkatalog höstens böcker. Jag anade att det skulle komma. Men tycker ändå det känns lite läskigt. Just det här att sno ihop något om sig själv.

När jag skrev på manuset till min brorsdotter, det om Tove som spelar fotboll, så skrev jag parallellt med det, korta små texter med bilder och fragment från min egen uppväxt. De blev nästan som dikter. Om jag skulle klassa dem under något lite mer högtravande namn skulle jag paketera dem i kategorin fotbollspoesi. Och det är verkligen att ta i. Men ändå. 

Jag hade inte läst de här texterna på några år och jag hittade dem nyss då jag bytte dator. Kanske kan de användas och resultera i några längre berättelser. För det är på denna grund jag står.

Den text som jag nu har förhoppningen att kunna gräva i och hämta inspiration ur till debutantporträttet börjar så här: 

När jag var en liten flicka

ville jag spela ishockey

med killarna ute på snögatan

Genom fönstret

under skenet från gatlyktorna såg jag dem

dribbla och tacklas

Och jag visste att om jag bara gick ut

Skulle jag ta platsen som en tuff högerback

Om jag bara gick ut

Om jag börjar med detta som grund så ska jag bara vispa ihop det till 3000 tecken, låtsas att jag inte har någon prestationsångest och hitta någon fin och enkel form.

Just det, enkelt och bara. Jag försöker att avdramatisera det hela.