Dikt, verklighet och vad är väl en bal på slottet

Allt roligt på en kväll.  Det brukar kunna bli så. Baluns med förlaget, Vårrus och roliga gäster på Bokens afton. Jag kunde inte välja allt. Tyvärr. Jag fick inse att det var för bökigt att ta sig till partajandet och minglandet. (Vill inte tänka på det just nu. Vad är väl en fest på förlaget... ). Vårruset, tja det kan jag ta nästa år.

Så för att komma så nära där jag helst ville vara så gick jag på Bokens afton. Där fick jag i alla fall lyssna på ett par författare. Och inte vilka som helst. Pija Lindenbaum och Annika Persson (med boken Jag vill ju vara fri, om Lena Nyman) var på besök och pratade inspirerande om sina böcker. Det var roligt att lyssna på dem. 

Bokhandlaren Lennart Bergström sätter verkligen egen prägel på sin Bokia butik med Bokens Afton. Trevligt att han så entusiastiskt och frekvent välkomnar aktuella författare att möta läsarna i Sundsvall!

I veckan fick jag hem en bilderbok av Pija Lindenbaum som jag beställt på Bokbörsen. Det var boken Starke Arvid. Min jobbkompis tipsade om den och att Pija som är uppvuxen i Sundsvall hämtat inspiration från en man som i verkligheten hette Arvid och som bodde i skogen i området där både min kollega och Pija växte upp. 

I kväll fick Pija ett par bilder på verklighetens Arvid. Bilder som min jobbkompis bror fotat någon gång på 70-talet. Och när jag läste boken såg jag att de är så lika varandra. Verklighetens Arvid och bokens. Och jag kan tänka att barnen i området där han bodde måste ha smugit och fantiserat om gubben i skogen precis som de också gör i Pija Lindenbaums bok om Starke Arvid. 

För visst minns man alla de där speciella gamla gubbarna och tanterna från barndomen, vart de bodde,  hur man skulle reta dem tills de kokade av ilska. Man minns hur man kunde fantisera om dem, smyga på dem, skrämmas ihjäl av dem. Det måste vara ett sådant minne som Pija har använt och bakat in i sin bok. Gräv där du står liksom.

Pija såg glad ut över att få ett par exemplar av bilderna. 

Så kvällen blev lyckad.

Och jag fick med ett par nya böcker hem.

Host host i sommarvärmen

Fantastiskt väder. Grönska. Fågelkvitter. Snuvig. Okry. En typisk dagisförkylning.

Tacksam att det finns en morfar som klippt gräs och finat till i trädgården inför helgen. Bara sådär, för vad ska man annars göra när man är på besök. Tänk att komma hem till det en krasslig fredag efter jobbet.

Tacksam att det finns en svärmor och svärfar som tar den med mest spring i benen på badutflykt en hel eftermiddag. Vilken lyx med en välbehövlig siesta.

Har när huvudvärkstabletten friat tanken, funderat på att jag borde skaffa mig ett par snabba meningar att beskriva boken och varför jag skrev den. Det kan ju vara bra att ha i bakfickan. Det kan ju bli så att någon kommer att ställa den frågan framöver.

Nu ska jag sova vidare trots att solen speglar sig fint i vattnet utanför. Trots att altanen är ljum, ljuset högt och det rosa vinet ligger kallt i kylen.

Redan söndag?!

Oj, vart tog den här veckan vägen. Jag har då inte slösurfat eller bloggat bort den.

Först minisemester med barnen i Gävle. Och vi blev så bortskämda. Därefter hem till jobb, vabbande, mattinläggning, köksrenoveringsplanering och vanligt städ, mat, plock, disk, tvätt.

I dag har vi tuggat oss genom planeringen jag fasat för. "-Hur många lådor ska vi ha i den här hurtsen, vad tycker du? Tre eller fem? - Om vi har ugnen här? Osar det ut i hallen då om det droppar från plåten." Jag önskar att jag bara överhört den här otroligt trista konversationen för då hade jag kunnat fnissa åt den. Men det gjorde jag inte. Jag deltog i den.

Nästa bokklubbsbok verkar vara något att sluka. Örfilen av Christos Tsiolkas.

Inspiration till debutantporträttet

Jag fick till uppgift att skriva ett debutantporträtt till Svensk bokhandels bokkatalog höstens böcker. Jag anade att det skulle komma. Men tycker ändå det känns lite läskigt. Just det här att sno ihop något om sig själv.

När jag skrev på manuset till min brorsdotter, det om Tove som spelar fotboll, så skrev jag parallellt med det, korta små texter med bilder och fragment från min egen uppväxt. De blev nästan som dikter. Om jag skulle klassa dem under något lite mer högtravande namn skulle jag paketera dem i kategorin fotbollspoesi. Och det är verkligen att ta i. Men ändå. 

Jag hade inte läst de här texterna på några år och jag hittade dem nyss då jag bytte dator. Kanske kan de användas och resultera i några längre berättelser. För det är på denna grund jag står.

Den text som jag nu har förhoppningen att kunna gräva i och hämta inspiration ur till debutantporträttet börjar så här: 

När jag var en liten flicka

ville jag spela ishockey

med killarna ute på snögatan

Genom fönstret

under skenet från gatlyktorna såg jag dem

dribbla och tacklas

Och jag visste att om jag bara gick ut

Skulle jag ta platsen som en tuff högerback

Om jag bara gick ut

Om jag börjar med detta som grund så ska jag bara vispa ihop det till 3000 tecken, låtsas att jag inte har någon prestationsångest och hitta någon fin och enkel form.

Just det, enkelt och bara. Jag försöker att avdramatisera det hela.  

Sjukdomslogik?

Jag trodde att vinterkräksjukan skulle vara över nu när vitsipporna blomstrar på facebook. Så vad är då detta som vår lilla har fått. Vårkräksjuka?

Näpp, det blev inget omformulerande av målet. Jag hoppar av det där loppet i maj. Det är svårt att hålla fullt fokus på alla plan. Men jag funderar på att inte säga något här hemma. Och så drar jag iväg på skrivhelg i tre dagar i stället.

Ingen dum idé faktiskt.

Målstyrning

Det här med mål. Jag måste ha ett för att bli driven. Det gäller jobb, träning och skrivande.  Där jag själv kan styra.

För att få igång mig på mål så måste målet kännas bra i magen och det ska kännas vettigt. Jag formulerar nyttan i målaktiviteten så att den passar mig. För är det ett mål så vill ju verkligen nå det. Annars fyller det ingen funktion.

Målet för manuset som nu ska bli en bok skrev jag med tanken att den här berättelsen ska jag skriva från A till Ö och jag ska redigera den om och om igen tills jag känner att nu är det här det bästa jag kan göra med den här texten för stunden. Det gjorde jag. Den här gången hade jag lyckan att det räckte längre än vad jag vågat hoppas.

Ett annat mål har inte gått lika bra. I oktober tyckte jag det var en väldigt god ide att springa ett lååångt lopp nu i maj. Och tanken var väl god. Då.

Nu har det här målet verkligen brakat samman. Det är bortom räddning. Men jag kanske kan fiska upp  det och formulera om det. Eller så gillar jag bara läget och säger, näpp det här blev nada. Glöm och gå vidare.

Jag ska sova på det beslutet nu.

Sätt en poesibok i närmsta mans hand

Undrar om inte Strindberg skulle hålla med mig om att det är synd om pojkarna. 

I alla fall appropå den här intressanta debattartikeln i dagens DN. Den har en vinkel att män måste vara skönlitterära förebilder för att göra läsningen en accepterad syssla för sina söner. Och för hela samhället. 

Och hur ska jag förhålla mig till en sådan här värld när min son börjar skolan? Det oroar mig. "I de klassrum där pojkar vistas under tolv år gäller det för dem att dagligen förhålla sig till denna ”genusarbetsdelning” på ett sätt som också bekräftar deras maskulinitet. "

Nu ska jag sätta en bra bok i händerna på sambon och i morgon får han gärna ta en poesibok under armen till jobbet.

Inte helt optimal kombo

Det här att kombinera är ju bra. Men att följa takten i Lundströms bokradio när man joggar ger inget lyft i steget direkt.

Ett litterärt geni

Väldans intressant att höra Pija Lindenbaum i Lundgrens Lundströms (rätt ska vara rätt) bokradio lördags. Lyssna här!

Och att se henne söndagens i Babel. Titta här!

Hon presenterades som ett litterärt geni av Jessika Gedin. Bra beskrivning tycker jag.

Plats, heter hennes nya roman. Hon säger att hon behållit bilderbokens koncentrerade språk. Det ska bli roligt att smaka på det i romanformatet. För språket i hennes bilderböcker är ju så vackert.

En milstolpe avbockad

De här milstolparna i livet.

4-åringen lärde sig cykla i dag. Mycket stolhet och glädje därefter.

Den här påsken kommer jag att minnas lite extra just därför.

För skrivandet var inget att minnas. Påskresultatet blev 0 ord.

Positivt tänkande

Minns något om att Göran Kropp då han låg i träning inför något stort och farligt äventyr trimmade psyket med att sova i ett tält i ett grustag. Till natten slumpade han fram tider då alarmet skulle ringa. När det ringde skulle han bums hoppa upp och ge sig ut på en joggingtur. Vilken tid det än var på dygnet.

Det kan vara inspirerande att tänka på det de här nätterna som man sover med ett sjukt och febrigt barn. Då man ska hoppa upp varje kvart just då sömnen infunnit sig för att uträtta både det ena och det andra. Att man blir superladdad och förberedd för ett stort äventyr. På köpet liksom.

(Reserverar mig för den ungefärliga återgivningen av Kropps träning...)

Längtan hem

Ibland kan jag sitta i Sundsvall och känna att jag fortfarande, efter nästan 20 år, längtar så till min familj i Gävle.

Detta finns i hela kroppen. Det finns ingen yttre orsak. Sundsvallsborna är verkligen snälla och omhändertagande och de har givit mig en naturlig plats i sin stad. Precis som min fina nya familj.

Min längtan är bara 2 timmar bort och är så otroligt lyxig i jämförelse med vad andra Sundsvallsbor känner. Och massor av andra invånare i andra svenska städer. Jag är så lycklig över att jag bara behöver längta lite varje dag och sedan går livet på i sin vanliga gång.

Men tänk på dem som har nytt språk, nytt land, inte får möjlighet att tjäna sitt eget uppehälle. Tänk på dem som har sin familj flera flygdagar bort och som inte kan eller vågar besöka dem.

Och med tanke på allt galet som hänt i veckan. Tänk om jag nu bar rädslan att inte Sundsvallsambulansen skulle skjutsa mig, eller mina barn, till sjukhuset när jag som bäst behövde den. Eller om jag inte fick åka med Sundsvallsborna i deras stadsbuss. Eller om de kontrollerade min identitet sporadiskt och utan anledning. Så konstigt det skulle kännas. Jag skulle då verkligen överväga att flytta tillbaka till Gävle.

Men tänk igen, om någon hade bombat sönder min hemstad. Om jag kände rädsla för att bli våldtagen och fängslad, att mina barn skulle bli tvungna gömma sig undan hemska onda Tokar i hela sitt liv. Att de inte skulle få leka. Tänk om jag trodde att min familj skulle bli torterad och dödad i Gävle. Då skulle jag ändå välja att bo i Sundsvall.

Även om folket visade att de inte tyckte om mig. Och trots att mitt hjärta bara ville åka hem.

Undrar hur längtan skulle kännas i kroppen då. Undrar hur det känns för våra nya kompisar i stan? Det är samma sak om hemstaden är Gävle, Bagdad, Bangkok eller Mogadishu. Och om man har flyttat till Sundsvall, Malmö eller Arvidsjaur.

VI drog till fjällen

En flinga från en härlig fjällvecka. Utsikten. Snön. Skidåkningen.Underbart! Här med Mittåkläppen i kamerafånget och solen i ögat.

Har varit till fjälls. Skidat, lekt och njutit. Och ja ni ser vädret. Jag har inget att klaga på.

Nåja, det har inte blivit så mycket skrivet eller läst. Men jag har redigerat och känner mig nu klar nu med snöstjärnamanuset. Så det är bara till att fila till en följetext nu.

En veckas blogpaus

Full fart denna vecka. Vi hörs igen nästa vecka!

Önskar den vingar

Det är förstås megastort för mig det här att jag ska ge ut en bok. Men det jag inte tänkt på förrän nu är att boken också skulle kunna komma att flyga ut över landets gränser. Byta språk. Säljas till andra länder. Det är så klart det är en del förlagens syfte med deltagandet i bokmässorna.

I år är Sverige hedersgäst på den stora Bokmässan i Bologna. "Den internationellt viktigaste arenan för barn och ungdomslitteratur". Kulturrådet samordnar Sveriges deltagande i mässan.

Utan att tro så mycket på för högt flygande drömmar skulle jag ju tycka att det vore trevligt om min bok sprang in något fint förlag därnere. Jag önskar den vingar!

Ta ett par skedar kod och rör ner i boken, blanda varsamt...

Jag sitter och finular på hur jag kan ta ett par mått av det jag gör varje dag på jobbet och röra ihop det med bokutgivningen. På toppen tänkte jag strössla med lite journalisttänk.

Antingen så blir det en god liten bakelse, eller så blir det något man kastar i grishinken. Jag låter det goa till sig i någon månad och bjuder därefter på resultatet. Om det blir något.

Utmaningen är klar

En del grejjar visst sådant här på en timme. För hmm... andra kan det ta flera timmar, dagar och månader.

Nils, som han heter min huvudperson, fixar en sådan här mössa i sömnen. Jag behöver lite mer koncentration. 

Nu skänker jag den till sonen. 

Intressanta räknediskussioner

På författarbloggar runt om så har det den senaste veckan ämnet författarekonomi diskuterats. Mycket intressant. Och det är ganska tydligt att många författare idag har skrivandet som hobby och inte som heltidsyrke.

Läs bland annat här och här hos Kajsa Ingmarsson. Jag har ju själv fått frågan om det här med ekonomin trots att jag knappt ens är inne i den här världen. Så jag tänkte att jag kan länka lite för dem som vill veta hur proffsen ser på det här.

Jag ser dock att jag själv skulle tjäna mer på mer att jobba övertid på mitt vanliga jobb än att skriva en bok. Men jobbet är jobbet.  Där trivs jag väldigt bra. Jag tycker mycket om mitt jobb. Det är utmanande, utvecklande och jag har  fina kollegor. Jag har för det mesta roligt på jobbet.

För mig är skrivandet är något annat. Det är luften och friheten. Typ så. Det jag behöver för att inte bli sur, tvär och ilsk.

Ännu känns det så overkligt att jag ska få betalt för att göra en bok. Det är ju som att betala ett barn för att proppa i sig favoritglassen. I tanken tänker jag fortfarande att jag kan betala för för att få ge ut min bok...Bara jag får ge ut den... Det är så jag har bönat och bett i tanken så länge.

Nu är jag en lyckans ost att någon vill ge mig en peng för att uppfylla en dröm.

Om jag nu skulle önska mig skrivandet som yrke (ha ha, dream on, jag har fått ETT manus antaget) då skulle jag bli tvungen att ändra synen på ekonomin. För då skulle det bli knapert enligt prognoserna som ges av dem som vet.

Kanske är det också samhället idag som ställer krav även på att författare ska hålla ytan uppe. Den slitna poetens tid är förbi. En nutida författare vill också ha sina badrum nykaklade och resa utomlands på lov och semester. Tänker jag på dåtida författare som också verkat ha hankat sig fram, kan jag se en något sliten poet framför mig. Någon som fick ett förskott här och där. Men kanske var det lättare att inte ha det bra ställt innan inredningstidningarnas era.

Undrar just hur många heltidsförfattare som finns därute? Är det någon som vet?

Söta framtidsdrömmar

Sju sorters kakor är en välbläddrad bok härhemma.

- Vad är det för in-gred-i-ens-er i den där, säger han som snart blir fyra och pekar på en snofsig tårta.

- Är det mjöl, pärlsocker, strössel, bakpulver?

Jag hoppas på en mycket god investering för framtiden genom att gynna och uppmuntra detta läsintresse.