Lagom utflykt med Olli och Mo

Ibland har jag fått lirka för att få läsa vissa böcker. När han som snart är fyra har sett omslaget så har han liksom tvärvägrat.

Så har det varit ett par gånger med Eva Lindström. Därför var jag inte så förväntansfull med denna bok, Olli och Mo. Jag tänkte att jag lånar den till mig. Så när han valde den ur bokhögen blev jag glad och förvånad. Ännu gladare har jag varit att få läsa om den. Flera kvällar.

Jag gillar Eva Lindströms fina bilder. Hennes språk är inte för mycket och inte för lite. Det känns att hon både har illustrerat och skrivit denna bok. Den hänger ihop precis som  Pija Lindenbaums böcker.

Den här historien gillade jag. Och fyraåringen. Ett äventyr, en längtan bort en liten stund sedan hemvändande igen till det som är som vanligt. En alldeles lagom utflykt.

Mio min Mio lik

Janina Kastevik visar omslaget till sin kommande bok på sin blogg och den ser så fin ut. Att den liknas med Mio min Mio gör den ännu mera lockande.

Lust och grovjobb

Det är härligt att lustskriva och se vart en berättelse vill ta vägen.
Det är fantastiskt att se att det finns en historia att ro i land.
Sedan blir det jobb.
Grovjobb att läsa och jobba igenom texten igen.
Valkar i händerna och tungt tungt den andra och tredje gången.
För att inte tala om fjärde och femte.
Eller sjätte.
Sjunde.
Pust.

Jag skrivvilar nu några dagar efter förra veckans inskick av manus. I kväll ska jag njuta av att läsa ett par rader.

Strövtåg i min hembygd

I Gävle lockade Boulognerskogen med en färgsprakande höstdag igår. Det är en bra park. Där bjuds både på natur och kultur i ett. Det är fint det. 

 

Så medan snön föll i Sundsvall passade jag på att frossa i varma färger innan novembers mörka antåg.



 

Fem musicerande genier av Carl Milles.

(I bakgrunden Strömvallen där Gefle kämpar för att hålla sig kvar i Allsvenskan. Finkultur minsann.)

 

 



 


Sommar
- Har hon stått där naken så länge att hon blev till sten, undrade 4-åringen.

 
Klumpen


Premiär

 
Å här någonstans klättrade de ljuva små runt med mormor o morfar medan jag spankulerade genom parken. Härligt att fylla på batterierna.

Vilat klart

Nej, det blev ingen längre vila för vasa-manuset. Det blev ett par dagar. Omläsning och ompetning därefter.

Nu är det också utsläppt för att prövas.

Det känns lite konstigt att skicka iväg två nya manus bara sådär. Och det är så svårt att avgöra när något är klart eller inte. Jag är ju ny på det här. Jag vet fortfarande inte hur det går till.

Men jag kan ju inte låta saker ligga halvfärdigt. Jag måste få göra klart och släppa. Annars ligger det där halvfärdiga och skaver och gör sig påmint hela tiden. Det är som att det vill komma ut. Slippa ligga i datorns gömma.

Mitt mål var att skicka iväg dessa under hösten. Ska jag jubla och ropa mission completed och vara nöjd nu då?

Nä. Nu börjar skavet och oron i magen i stället. Så kommer det att vara till jag har fått någon form av svar.

Tänk att man utsätter sig för det det här frivilligt.

Mando Diao bjuder på Strövtåg i hembygden

Ett fantastiskt tonsatt sådant.

Jag bläddrar mig fram i Frödingsdikterna och läser från källan. Och jag blir varm av att få följa med i färden tillbaka till barndomens skogar och snår, till vargar och liljekonvaljer, till sagoland och spännande stigar. Kanske är det där man hittar som bäst idéer till skrivet. I barndomens minnen.

Visst hör man de rofyllda vindarna.
"den dungen är mig kär
min barndom susar där"

Jag har fastnat i repeaten. Mando Diao om och om igen. Vackert.


http://www.youtube.com/watch?v=J0KtkR5p9iU

Vila till sig. Igen?!

Jahaja. Suck. Ett par timmars pillerill i vasa-manuset. Jag ger upp. Jag kan inte mer nu. Jag är blind. Och känslokall.

Är det då dax att lämna över, eller ska det vila ett par veckor till!? Det är frågan.