Summerar veckan med sång

Det hade inte varit dumt att se Beyonce i veckan, verkar ha varit en hejdundrande show.

Efter en veckas jobb tillsammans med alla tuffa, klyftiga tjejer på jobbet vill jag sjunga upp till Who run the world? Det finns förstås en massa smarta och trevliga killar på jobbet också men i en teknisk bransch känns det extra skoj att vara på ett ställe med hälften hälften. På mitt första jobb var jag en av tio procent tjejer (och därtill ungefär åttioåtta procent väldigt hjälpsamma grabbs). Den bakgrunden gör att nuvarande fördelning känns lite exotisk. Kul att jobba med alla tjejer. Också! Summa summarum. En bra vecka med mycket gott och kvinnligt samarbete avslutas med: Who run the world? Girls.

Och jag varvar den med Survivor för att boosta med kraft nu när energin för skrivandet känns sådär.

I'm a survivor
I'm not goin' give up
I'm not goin' stop
I'm goin' work harder

I'm a survivor
I'm goin'na make it
I will survive
Keep on survivin'

Dikt, verklighet och vad är väl en bal på slottet

Allt roligt på en kväll.  Det brukar kunna bli så. Baluns med förlaget, Vårrus och roliga gäster på Bokens afton. Jag kunde inte välja allt. Tyvärr. Jag fick inse att det var för bökigt att ta sig till partajandet och minglandet. (Vill inte tänka på det just nu. Vad är väl en fest på förlaget... ). Vårruset, tja det kan jag ta nästa år.

Så för att komma så nära där jag helst ville vara så gick jag på Bokens afton. Där fick jag i alla fall lyssna på ett par författare. Och inte vilka som helst. Pija Lindenbaum och Annika Persson (med boken Jag vill ju vara fri, om Lena Nyman) var på besök och pratade inspirerande om sina böcker. Det var roligt att lyssna på dem. 

Bokhandlaren Lennart Bergström sätter verkligen egen prägel på sin Bokia butik med Bokens Afton. Trevligt att han så entusiastiskt och frekvent välkomnar aktuella författare att möta läsarna i Sundsvall!

I veckan fick jag hem en bilderbok av Pija Lindenbaum som jag beställt på Bokbörsen. Det var boken Starke Arvid. Min jobbkompis tipsade om den och att Pija som är uppvuxen i Sundsvall hämtat inspiration från en man som i verkligheten hette Arvid och som bodde i skogen i området där både min kollega och Pija växte upp. 

I kväll fick Pija ett par bilder på verklighetens Arvid. Bilder som min jobbkompis bror fotat någon gång på 70-talet. Och när jag läste boken såg jag att de är så lika varandra. Verklighetens Arvid och bokens. Och jag kan tänka att barnen i området där han bodde måste ha smugit och fantiserat om gubben i skogen precis som de också gör i Pija Lindenbaums bok om Starke Arvid. 

För visst minns man alla de där speciella gamla gubbarna och tanterna från barndomen, vart de bodde,  hur man skulle reta dem tills de kokade av ilska. Man minns hur man kunde fantisera om dem, smyga på dem, skrämmas ihjäl av dem. Det måste vara ett sådant minne som Pija har använt och bakat in i sin bok. Gräv där du står liksom.

Pija såg glad ut över att få ett par exemplar av bilderna. 

Så kvällen blev lyckad.

Och jag fick med ett par nya böcker hem.

Made in Italy trodde jag

Köpte ett par skrivböcker i dag. Kändes lite flärdigt att slå till på ett par färgglada Moleskine. Har inte testat "dess fenomenala papperskvalitet" tidigare. En gul och en orange. Blev pigg på skrivande bara av att se på dem. Fylld av förväntan knatade jag hemåt.

När jag sedan plastade upp skrivböckerna för att nosa lite på pappret och upptäckte att de var gjorda i Kina. Då kände jag mig lite lurad på något sätt. (Det hade jag gjort om jag var italienare och köpte Höganäskeramik i tron att det gjordes i Sverige också.)

Nu har jag en stilla liten undran, produceras det något i Europa i dessa dagar?

Om inte. Då är det ju inte så konstigt att de unga inte har någon fabrik att gå till. Det är synd tycker jag.

Host host i sommarvärmen

Fantastiskt väder. Grönska. Fågelkvitter. Snuvig. Okry. En typisk dagisförkylning.

Tacksam att det finns en morfar som klippt gräs och finat till i trädgården inför helgen. Bara sådär, för vad ska man annars göra när man är på besök. Tänk att komma hem till det en krasslig fredag efter jobbet.

Tacksam att det finns en svärmor och svärfar som tar den med mest spring i benen på badutflykt en hel eftermiddag. Vilken lyx med en välbehövlig siesta.

Har när huvudvärkstabletten friat tanken, funderat på att jag borde skaffa mig ett par snabba meningar att beskriva boken och varför jag skrev den. Det kan ju vara bra att ha i bakfickan. Det kan ju bli så att någon kommer att ställa den frågan framöver.

Nu ska jag sova vidare trots att solen speglar sig fint i vattnet utanför. Trots att altanen är ljum, ljuset högt och det rosa vinet ligger kallt i kylen.

Bullpest bullfest hela dagen

Förskolan har varit stängd i två dagar. I dag lekte jag bullmamma. Har ni bakat med en 2-åring och en 4-åring? Har ni i så fall något nödnummer att ta till? Tre timmar efter idékläckningen hade jag behövt det.

Men jag bet ihop. Tog med dem ut på promenad runt elljusspåret. Och plötsligt vände det. Bullfika (ja någon nytta blev det av baket), en snigel, en humla som inte kunde flyga, myrstackar. Ja, det stora äventyret.

När 2-åringen sedan ropade -Iiiihhhh. En mask! Och jag vände mig om och såg henne stå en meter från  en vääääldigt lång mask, som i själva verket var en krälande huggormsunge, då nådde vi äventyrets höjdpunkt.

En fin prommis utan missöden. Bara ett ilskeutbrott då jag förbjöd vadning i den strömma bäcken. Men på den ilskan sprang 4-åringen hela vägen hem. Så inte ens sista biten blev jobbig att gå.

Den här bilden återspeglar inte själva bakprocessen. Har bullarna samlat all energi som gick åt till att baka dem kommer de snart att explodera. Och ja, jag behöver hjälp med bildhanteringen. Finns det någon kurs som inte tar någon tid. Tid har jag nämligen inte.

Ett läsande landslag med plats för alla

SVT profilen och tillika författaren André Pops och hans förlag har startat en FB-grupp som heter Läslandslaget. Det låter positivt och det ska bli spännande att följa vad som kommer att hända i detta team av läsare. Tanken är att alla som vill vara "läsande förebilder" här ska få ha en arena att dela lästips och läslust med varandra. Än är inte ramarna satta. Men jag har varit in och "gillat"sidan. Jag vill ju se vad detta kan leda till. Och jag gillar den goda tanken.

Samtidigt, visst är det fiffigt av Pops att göra denna lansering i samma veva som han gör sitt eget boksläpp. Men jag hoppas att målfokus är att få in så mycket mångsidig träning som möjligt i detta lag och att detta görs genom att uppmuntra läsning av ALLA böcker...

Läslandslaget hittas på www.facebook.com/laslandslaget

Ideella krafter rules!

Varje kväll i veckan har 4,5 åringen spelat fotboll, pratat fotboll, skjutit rackarrökare, höjdare och fräsarkanoner på baksidan av huset. När vi hittade ett lag där han kan träna fick han glitter i ögonen.

Han hade laddat hela helgen. Kl 17 i går smällde det. Redan innan träningen var han så trött. Fylld av förväntningar. Och efter att koncentrerat ha nickat (med kepsen på), smådribblat och försökt att hålla sig från att lyfta bollen med händerna så klev han bestämt mot bilen efter 40 min trots att det var 20 min kvar. Han slocknade bums på väg hem. Spänningarna släppte.

Sist jag var i Gävle träffade jag Bosse i lekparken. Min första tränare. Han och Lasse tränade oss i fotboll på somrarna, i rinkbandy på vintrarna, veckodagar och helger. Bosse var i lekparken med sitt barnbarn. Lika gammalt som min yngsta. Det var längesedan vi sågs.

- Tänk hur ni ställde upp du och Lasse. Hela somrarna. Hela vintrarna. Det var fantastiskt!
Jag ville säga mer. Om tacksamheten. Men jag höll mig på lagom nivå.
- Ställde upp? Sa Bosse. Så tänkte inte jag Fia! Jag gjorde det för att det var roligt. För att jag ville.

Och jag blev ännu mer tacksam. Över att Bosse också fått ut något av alla de år som han skjutsat, stått vid rinken, på planen, i ur och skur, storm och blötsnö och tampats med oss från fnittriga småtjejer till trotsiga babblande tonåringar. Det kan inte ha varit enkelt. Men han hade haft varit roligt. Han också

- Och det verkar som att vi hade mer tid då. Nu har alla så mycket annat, fortsätter Bosse.

Jag har sugit på det där i någon vecka. Tiden. Och jag tänker att det måste ha varit fel. Vi har väl mer tid nu. Egentligen.

På träningen igår fanns två ledare. Jag hoppas att de också finner glädje aktiviteten så att de kan låta min son och senare också min dotter ta del av den. Vad de än nu väljer att göra. Ledarna behövs även om det är balett eller skotercross, körsång eller stickning. Jag hoppas också att jag kan kliva in och ge vidare. Någonstans. Ge en del av den glädje jag har fått i alla år. För visst har jag tid. Det är bara det att jag ska välja rätt. Det är inte lätt. Men jag ska försöka. För vad vore världen utan alla ledare, alla ideella krafter.