Summering av morgonen

2, 5 timme efter skrivstart. Ja jag kom inte igång förrän 6.15.

Tillika 200 ord senare. Jag kan välja att gråta frustrerat och bröla - Det gååår inte att skriiiiva i ett hus med morgonpigga barn!!!

Eller så kan jag tänka att det blev i alla fall 200 ord. På 2,5 timmar. Suck, suck, suck.  Himlans bra. Verkligen. Himlans bra!!!

Det blir ingen roman det här. Och vilken tur att jag inte har skapat mig sådana alltför högt flygande planer.

Positivt tänkande.

Hej bloggen

Finns du kvar? Jag har inte fullständigt glömt bort dig. Bara gjort andra saker. Som att leka, plaska, plocka i och ur badväskor och kylbagar och sådant. Jag har skrivit ett par rader också. Men bara ett par. Jag försöker hitta någon slags ny rutin. Nu har ju kvällarna slukats upp av umgänge. Inte bra.  För skrivet alltså. Men ändå rätt kul. Och bra. Så jag får fixa det här med skrivandet på annat sätt. Det är lite trixigt då barnen är både kvällspigga och morgonpigga. Mest handlar det förstås om att jag ska bestämma mig för att komma igång. Annars blir det så klart inget. Men i morrn bitti då ska jag och datorn hitta tidigt samarbete. Lika bra att få det gjort, annars går jag och längtar och försöker hitta luckor som aldrig kommer av sig själv hela dagen. Så kl 6 i morrn. Vi får se om det funkar.

Jag ser ljuset

Sista veckan av jobb men jag har lämnat huvudet på semester i fäboden. Skogen gör sådant. Rensar och tar bort det som inte riktigt behövs och lämnar kvar ett svagt rofyllt trädsus. Ur det där suset kan sedan nya tankar ploppa upp. Och jag hoppas att det kommer en hel massa storslagna sådana lagom till helgen då kommer jag vara redo att fortsätta på ett par liggande manus. Äntligen!

Just nu består kvällarna av plock inne och plock ute (ytan att sprida leksaker över växer sommartid) samt plock av grejer ur kartonger till nya kökslådor. Det är ingen ände på plocket. Men snart så. Jag ser ljuset, semester inom räckhåll!

Midsommar var fin. Hästen var snäll. Knotten blåste för det mesta bort. Barnen var sysselsatta med att samla grodyngel, bada, mocka vedbod/stall och leda en häst fram och tillbaka på en grusväg. 

Glad midsommar!

Min pappa har låtit bygga ett litet stall/vedbod i en skog vid en tjärn, i en gammal fäbod. Och han har lånat en häst. Där huserar nu två lyckliga sommarlovstjejer tillsammans med miljarder av mygg/knott/sve och jag å 4-åringen åker dit för att fira midsommar i morgon. Stallet har samma komfort som stugan. Det vill säga, ingen el, inget vatten... Där får man landa. Stänga av. Helt. Ingen täckning. Inget som går att ladda. Förutom huvudet då. Och det behöver en omstart så att jag kommer igång med semesterskrivandet. Bara en vecka jobb kvar nu...

Jag önskar er en fin och glad midsommar!

I nästa utskick

Nu är manuset med illustrationerna färdigt att skickas till tryck. Pirrigt! Har vi nu fått med allt? Det får framtiden utvisa. Tur att tiden swischar förbi just nu så att jag inte har tid att vara orolig för det.

Nu funderar jag på vad som kommer i nästa utskick från förlaget. Kan det vara en.... bok!? 

Tryckeriet väntar

Snart är det dags för Nils att resa till tryckeriet. Jag har skrivit ut alla bilder tillsammans med texten som ska korras. De sitter fint ihop texten och illustrationerna. När jag håller pappersbunten i handen börjar det så smått kännas som att det kommer att bli en bok det här. Processen att göra en bok tar tid. Det känns fantastiskt att vara så här nära.

Och jag hittade just ett stavfel. På omslaget! Så någon nytta har kvällens läsning gjort. Annars är det svårt att ta sig genom texten med något slags objektivt seende nu. Jag har läst den så många gånger och berättelsen lever sitt eget liv så starkt i mitt huvud att det som står på papperet inte riktigt kommer in. 

Debutantporträttet

Hej hopp. Då har mitt debutantporträtt publicerats i Svensk bokhandels katalog för höstens böcker 2013. Det här porträttet som jag vred och vände på i april.  Jag får väl hålla mig till tåls innan jag får se det på papper men här nedan ser ni hur det ligger på webben. Och eftersom man inte kan läsa hela texten där om man inte är prenumerant. Så kommer den här i stället.

Debutantporträtt
Jag minns att jag klättrade alldeles för högt i träden. Jag fick blåmärken på benen efter lekar i snöhögar och pulkabackar. Jag färgade mina byxknän gröna i glidtacklingar på gräsmattan bakom huset där små fotbollsspelare övade finter.  Däremellan låg jag på sofflocket i köket och läste. Och drömde. Jag minns att jag kände mig fri.

Men jag minns också ett tillfälle när jag var runt tretton och satt i mitt rosablommiga flickrum och tittade ut genom fönstret. På gatan utanför såg jag mina kompisar spela landhockey i skenet från gatubelysningen. Jag ville egentligen gå ut till dem. Som jag brukade. Men den här gången tvekade jag.

Jag var inte rädd för en tackling. Jag tyckte om att bli andfådd på fotbollsplaner och i gymnastiksalar. Jag visste att jag var välkommen till leken. Det var inte därför jag tvekade.

Vid den här tidpunkten började tankarna komma. De kom när jag drog hjälmen över huvudet och satte på mig benskydden, när jag plåstrade om skrubbsåret och när jag bröt arm med den starkaste killen i klassen.

Tankarna ifrågasatte och fick mig att fundera på om det fortfarande är ok att leka kurragömma och smutsa ner mig. Och om det är det, hur länge till är det tillåtet? När förväntas jag börja klä mig ömtåligt och fixa med frisyren? Tankarna kom utifrån. Inte från någon. De kom från allt runt omkring. Jag tror inte de kom från mitt hjärta.

Det här var förstås tiden då jag började bli vuxen. Då jag skulle anpassa mig till vuxenvärlden. Jag lärde mig det. Att anpassa mig till det flickor i min ålder gjorde och förväntades göra. Min anpassning var absolut inte unik. Vi alla gör det hela tiden, mer eller mindre, i olika situationer. 

Så gör även huvudpersonen Nils i min debutbok, Nils hjälper laget. Nils virkar mössor. Det vill han inte berätta för sina klasskompisar. Han håller sig hellre lite på sidan om. Men så blir hans mössa uppmärksammad av en klasskompis. Och hur ska han göra då, ska han berätta vem som har gjort den?

Nu när jag har hunnit blivit 38 år ser jag skrivande som en härlig utflykt tillbaka till barndomens frihet. Här behöver jag inte anpassa mig till någon eller något. Jag får leka och vara där jag vill. Som jag vill.