Tack 2012

Jag vill säga tack till år 2012 för att jag under nästa år kommer att få uppfylla en av mina största drömmar, att ge ut en bok.

Men viktigast av allt.

Tack år 2012 för hela livet som pågår.

Gott nytt år önskar jag er alla!

Läslista

Jag har haft den här läslistan i telefonen alltför länge.  När jag påbörjade den tyckte jag att det skulle vara fint med en läsbank. Jag är annars ingen listälskare.

Jag har förstås inte lyckats läsa en enda av böckerna. Trots att jag verkligen vill.  Trots att det är så få listningar. Titlarna skulle kunna fyllas på och listan skulle kunna bli hur lång som helst, men det skulle bara skapa ännu mer stress. Den här uppstod ur en god tanke men nu mår jag nästan dåligt när jag ser den. Så mycket vilja. Så lite tid. 

Och jag känner och förstår varför jag inte är någon listmänniska.

Snölek varvas med lite läsning

Julen var härlig och firades med familj och vänner i Gävle. Det bästa möjliga vintervädret har lockat ut oss i skidspår, pulkabackar och på skridskobanor. Vi fortsätter den vanan i en vecka till. Hoppas ni också haft det fint.

Det har inte blivit mycket tid till läsning men det ska jag ta igen det den närmsta veckan. Jag har äntligen nått fram till Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Den har legat alltför länge på mitt nattduksbord. Jag har sett mig som mycket svårflörtad på Science Fiction och Fantasy, ändock faller jag gång på gång för det här spökiga. Innan Cirkeln slurpade jag Christin Ljungqvists Kaninhjärta och nu längtar jag att förflyttas tillbaka till Engelsfors. Där är det väldigt spännande just nu.

Klapparna då. Nä det bidde inga hårda paket från tomten. Men förlaget var så snälla att skicka en vacker skrivbok. Det paketet kunde jag inte låta bli att öppna innan jul. Jag älskar tomma skrivböcker. De är i sig som ett oöppnat paket.

De flesta barren på vår lilla minigran hänger fortfarande kvar trots att den plågats av en veckas torka och ensamhet. Den är tanig och eländig men vacker ändå.

God jul och härlig jul önskar jag er!

Nu är den klar. Den första skrivningen av "Snöstjärna". Ja som sagt det är ett arbetsnamn. Men faktum är att jag har oerhört svårt med rubriker. Hur sammanfattar man en text med en lockande titel på bästa sätt? Jag vet inte. Än har inte min kommande bok fått någon fast titel. Och det borde vara klart till i slutet av januari om jag har förstått den första deadlinen rätt.

Den här Snöstjärnan är också en lätt att läsa bok så det är inte så många ord. Historien har jag haft i huvudet en tid och det var lustfyllt att få skriva ner och fånga den. Som brukligt tog historien också en oväntad vändning och det är ju alltid så trevligt att själv få möta den där överraskningen som plötsligt bara händer när orden skrivs ned.

Nu är det "bara"grovjobbet kvar då med x antal omskrivningar. Jag har läst igenom och korrigerat en gång. Nu får det vila över julen.

Och vilar det gör jag med i några dagar. Jular och myser med familjen.

Jag önskar er alla en riktigt god och fin jul och så hörs vi om några dagar!

Uddlöst om att stärka läslust

Vi ska stärka Sundsvall som kunskapskommun, är rubriken till en debattartikel skriven av Annelie Luthman (FP) och Reinhold Hellgren (FP), ordförande i barn- och utbildningsnämnden respektive kultur- och fritidsnämnden i Sundsvall.

Jag ser med spänning fram emot vad de ska genomföra för stöttande aktiviteter. Sagan och fantasin är nyckeln till framgång skriver de i gårdagens Sundsvalls tidning. Låter som en god tanke. Men i artikeln en uddlös sådan.

Jag tvivlar på att det räcker med att referera till hjärnforskning och säga att "familjen spelar en viktig roll för barnens språkliga utveckling".

Vart är lektionerna med lärarstödd läsning? Där tror jag det finns möjlighet att spänna musklerna rejält. Om nu ALLA ska få tillgång till stimulans av läslusten.

Jag hoppas det här är starten på något stort. Jag ser med glädje fram mot aktiviteter som är starkare än denna debattartikel!

Min julklapp till mig

Jag har nyss ehandlat mig en dator. Min julklapp till mig. Jag räknar det förstås som en god investering. Den här blir min. Bara min.

Först tittade jag på gummistövelsvarianten. Den superpraktiska svarta. Bra att ha i alla väder. Men ful och tråkig. Jag muttrade surt att jag minsann var villig att lägga på ett par tusingar för att få något färggladare. (Sådant man kan muttra utan att behöva leva upp till det.)

Och så plötsligt ropades det till. Jag hade nämligen god support i ehandlandet.
- Den här då?
Jag blev lite varm i hjärtat. För där var den ju. Min egen lilla målerilåda.

En svart skulle ge mig för många vardagsvibbar. För mycket IT-jobbs känsla. Och visst blir man lite gladare av den här. Känner redan inspirationen flöda. Nu väntar jag på dig lilla körsbäret. Vi ska ha så mycket roligt du och jag.

I stället för promenad

Det regnar. Jag skippade promenaden men fick 600 ord i stället. Det hade jag inte planerat så här mitt på förmiddagen. Med tanke på att det här manuset också hör till kategorin "lätt att läsa" så är det ungefär en femtedel skrivet.

Så resten av dagen! Nu kan jag jobba med annat utan att längta ihjäl mig.

Paketinslagning, leta liten julgran, allmänt städ och kanske ett kakbak.

Önskelista till tomten

Jag önskar mig en bok i julklapp. Gärna Agaat av Marlene van Niekerk. Och till den önskar jag mig några timmar i en härlig fåtölj. 714 sidors lästid.

Skulle du kunna ta hushållstjänsten under den tiden tomten? Jag skulle verkligen uppskatta det. Och jag tror inte att mina barn skulle ha något emot det.

Nybörjare

En gång i tiden var huvudpersonen  i min kommande bok också nybörjare i virkning. Precis som Kodjo här i musikhjälpen. Kodjo fick till uppdrag att virka en mössa. Tjusig!

Nu äääääääntligen ska jag knappa på ett nytt litet manus. Det får härmed arbetsnamnet Snöstjärna. Passande för årstiden va?

Mycket trevlig kväll

Jag kom i väg på julminglet trots att "snökaoset" hotade att ställa in tågen och trots att det visat sig att just igår och idag skulle barnen släppas ut för ledighet från dagis. Planeringsdagar som jag inte hade planerat för.

Det var varmt och välkomnande i fina Norstedts huset. Mitt goda sällskap Annelie höll jag i handen  visade vägen dit.

Och jag är så glad att jag fick träffa min förläggare och illustratör. Jag ser fram emot att arbeta med text och bild tillsammans med dem nu efter jul och nyår.

Min text har vilat sedan jag skickade den för ett år sedan. Jag har inte pratat med någon om den men igår fick jag möjlighet att göra det. Det kändes till en början väldigt svårt. Texten har bara levt hos mig. Nu ställdes det frågor och jag tvingades till nyttiga funderingar. En bra igångsmörjning till kommande jobb.

Så spännande att höra om andras jobb också!

Från det glada julminglet igår blev jag välkomnad hem idag av en liten krake med vinterkräksjuka. Ett snabbt fall från himlen.

Än så länge allt lugnt

Nu är det bara till att packa väskan, skotta fram bilen och låna ut barnen.

Vad bra vädret att du snöade klart till morgonkvisten.

Fråga till SJ och vädret

Jahaja SJ och vädret. Vad säger ni, blir det något minglande eller?

Heja Örebro som gör offentlig konst av barnboken!

Örebro gör en offentlig utställning av barnbokskonsten. I år gömmer Rådhusets Julkalender illustrationer av Sveriges främsta barnboksillustratörer. Temat är förväntan.

Vilket härligt gallerifönster tycker jag. Och vilken fin gåva till stadens invånare.
- Sundsvall, hur kan ni matcha detta?

Mer information ur nyhetsbrevet kan ni läsa här. Och här finns själva fina julkalendern.

På bloggen Boktjuven har Ingerun fler kalendertips med boktema.

Illustratören

Oj här händer det plötsligt grejer. Bildgrejer!

Mitt manus har hittat en illustratör. Och jag känner mig alldeles pirrig. Och hedrad. Och stolt över att en så duktig illustratör nu vill ta vid där jag lämnat orden. Jag är övertygad om att hen kommer att trolla fram någonting väldigt fint ur texten.

Jag fick höra att illustratören undrade hur jag tänkte mig en central detalj i berättelsen. Den frågan gjorde det så tydligt. Nu kommer snart färg och form att ge liv till min historia.

Jag berättar namnet på hen så snart jag kan. Än har vi inte påbörjat något jobb.

Nu ska jag fundera en stund på hur jag ska plocka ut och förmedla det jag ser i mitt huvud.

Det är du som väljer så var noga med ditt val

Han önskade sig ett svärd och en sköld. När han fick almenackan suckade han och sköt åt sidan. - Det var ju inte en sådan häääär jag ville ha.

Men när han hittade det önskade i ett annat paket. Då gick det bra, väldigt bra med kalendern. Jag pustade lättat ut.

Jag fick lirka den ur händerna innan han öppnat hela.

(Rubrikcitat ur låten En apa som liknar dig, av Olle Ljungström)

Fångar en dag

Jag fångar mingeldagen. Nu är biljetterna bokade. Tjolahopp!

Och skrivandet då. Nja, det går si så där. Vi firade vår fyraåring med ett minikalas i helgen. Nästa helg blir det storkalas och däremellan ligger den riktiga födelsedagen.

Men några ord ska jag väl hinna få ned mellan pepparkaksbak, adventspyntande och tårtfix.

En lockande inbjudan

Fick en mycket trevlig inbjudan från förlaget. Och ja, den var till mig. Trots att det kändes som den hamnat på villovägar. Julmingel. Först suckade jag en lång längtanssuck. Det hade ju varit sååå roligt att gå. Och tänk om Sundsvall kunde flytta lite närmare Stockholm.

Sedan kom jag på att det går faktiskt tåg i det här landet. Och det är inte så att jag plågas av att sitta ensam med en bok på en resa. Inte alls. Det är nästan så att jag skulle kunna köpa en biljett enbart för att få sitta ensam med en bok på en resa.

Så detta kanske är ett vinnande koncept.
- 3,5 timmes nedfärd på tåg med läsning.
- Ett par timmars mingel i overklig miljö.
- 3,5 timmes hemfärd på tåg med en del läsning och en del sovning.

Jag kanske inte ens borde tveka. 

När jag inte skriver på lediga stunder

Om jag inte skriver då barnen sover. Då gör jag förmodligen något som jag måste. Men som jag inte vill. Egentligen. För jag vill ju skriva. Mest hela tiden.

I går öppnade jag en kökslåda och såg stöket. Det där som man inte låtsas se. Jag fick kraft och tog tag i det hela. Sedan upptäckte jag stöket i nästa. Och i nästa. Och sedan såg jag plötsligt så mycket jobb att jag blev alldeles trött i huvudet.

När jag gick och la mig var jag så stressad över hur stökigt det var bakom alla stängda dörrar och lådor. Över hur mycket jag hade kvar att göra innan det skulle bli ordning i huset.

Det blev inget skrivet igår. Det kommer det inte att bli ikväll heller. Jag är för uppjagad över allt tråkjobb jag borde ta tag i.

Man kan ju tro att jag har skrivångest och letar efter undanflykter. Tyvärr är det inte så. Jag har lyckats kliva in i städhetsen utan flykt från skrivandet. Men jag vill inte vara här.

Högläsningens frizon

I gårdagens Babel pratade barnboksskaparen Kitty Crowther om hur hennes farmor läste högt för henne som barn. Hon sa att de stunderna varken handlade om farmodern eller om henne själv. De möttes däremellan. Så fint.

Jag tror på högläsningens många goda krafter och jag önskar massor av möten med mina barn i denna frizon.

Kan de komma till nytta någonstans?

Kan man använda SD politikernas värderingar till karaktärerna i en bok så att de kommer till någon nytta. En bok om något ont. En otäck saga. En skräckis. En rysare. En världensundergångsskildring. Lägga deras värderingar till beskrivning av klassens mobbare, den psykopatiske chefen, grisen som vältrar sig i smutsen, monstret i den fuktiga källaren, den kallblodige mördaren, den som spränger bomben mot skolbussen, bödeln. Nä, den skulle bli för läskig att läsa.

Så det kan bli

Jag har följt Annelies blogg under ett par år, inspirerats av den och tagit del av hur hennes bilderbok blev till. Nu har det blivit så lustigt att vi kommer att ge ut en bok i samma genre, på samma förlag nästa höst båda två. Tänk hur det kan bli!  Grattis Annelie!

Intressanta räknediskussioner

På författarbloggar runt om så har det den senaste veckan ämnet författarekonomi diskuterats. Mycket intressant. Och det är ganska tydligt att många författare idag har skrivandet som hobby och inte som heltidsyrke.

Läs bland annat här och här hos Kajsa Ingmarsson. Jag har ju själv fått frågan om det här med ekonomin trots att jag knappt ens är inne i den här världen. Så jag tänkte att jag kan länka lite för dem som vill veta hur proffsen ser på det här.

Jag ser dock att jag själv skulle tjäna mer på mer att jobba övertid på mitt vanliga jobb än att skriva en bok. Men jobbet är jobbet.  Där trivs jag väldigt bra. Jag tycker mycket om mitt jobb. Det är utmanande, utvecklande och jag har  fina kollegor. Jag har för det mesta roligt på jobbet.

För mig är skrivandet är något annat. Det är luften och friheten. Typ så. Det jag behöver för att inte bli sur, tvär och ilsk.

Ännu känns det så overkligt att jag ska få betalt för att göra en bok. Det är ju som att betala ett barn för att proppa i sig favoritglassen. I tanken tänker jag fortfarande att jag kan betala för för att få ge ut min bok...Bara jag får ge ut den... Det är så jag har bönat och bett i tanken så länge.

Nu är jag en lyckans ost att någon vill ge mig en peng för att uppfylla en dröm.

Om jag nu skulle önska mig skrivandet som yrke (ha ha, dream on, jag har fått ETT manus antaget) då skulle jag bli tvungen att ändra synen på ekonomin. För då skulle det bli knapert enligt prognoserna som ges av dem som vet.

Kanske är det också samhället idag som ställer krav även på att författare ska hålla ytan uppe. Den slitna poetens tid är förbi. En nutida författare vill också ha sina badrum nykaklade och resa utomlands på lov och semester. Tänker jag på dåtida författare som också verkat ha hankat sig fram, kan jag se en något sliten poet framför mig. Någon som fick ett förskott här och där. Men kanske var det lättare att inte ha det bra ställt innan inredningstidningarnas era.

Undrar just hur många heltidsförfattare som finns därute? Är det någon som vet?

En liten getaway

Med två småbarn blir inte nätterna långa. Tror att jag har sovit ungefär 10 hela nätter på 4 år. Så i helgen bokade vi sovhelg, lånade ut barnen och åkte till hotell.

Bad, bastu, lång skogspromenad, god mat, tid till tidningsläsning och ett tyst, mörkt rum. En småbarnsmammas heta dröm.

Dock var tiden kanske inte den bäst valda. Frukostbuffe, delade fruktskålar på spa och dessertbuffe i vinterkräksjukans tid.

Jag var risig i går. Och i dag. Men det var värt det.

Dessutom fick jag feedback från en vänlig testläsare. Hon var väldigt vänlig. Och det kändes bra. Hoppet lever!

Två vänliga testläsare

Mitt antagna manus väntar fortfarande på att slå följe med matchande illustrationer.

Och för att fylla på min väntekvot så skickade jag för ett par veckor sedan in två nya manus till min förläggare. Varje dag och varje sekund funderar jag nu på hur de kommer att mottas. Fungerar de också eller var mitt antagna manus bara en one-hit-wonder. Det är frågan.

För att få en prognos på utfallet lämnade jag ett av de nyinskickade manusen, vasa-manuset, till ett par härligt bokslukande tjejer i passande ålder.

De får vara del av spåendet nu. Kaffesumpen sparar jag till nästa väntefas. Får jag ett ok från dem så håller jag hoppet uppe. Men dissar de. Då tror jag det blir svårt de här. 
´
I IT-världen prövar man ofta de nya systemen på friendly users. Bokslukartjejerna får nu vara mina friendly readers.

Hur gör ni andra skrivare, har ni testläsare? För mig är det första gången någon får har önskat att läsa.

Solens strålar värmer upp jorden

Jag blev en aning nostalgisk efter kvällens Så mycket bättre. För ett antal år sedan lyssnade jag mycket på Olle Ljungström. Nu har han liksom många andra placerats i den dammiga samlingen av CD skivor. Den som numera står framme enbart som sällskap.

Jag borstade av lite där i hyllan efter programmet. Olles texter svänger fortfarande.

Och visst är den här som början till en saga?

"På en tuva
Har en kanin sin egen tron
Han blickar ut över en äng
Blicken följer bäcken
Som slingrar ner mot dalens mitt
Där gräset böjer sig förstrött

Solens strålar värmer upp jorden
Väcker dom som sover till liv
Vaknar utan en enda elak tanke
Och vill bara väl"
Ur Solens stålar

En gång intervjuade jag Olle Ljungström för skoltidningen. Sedan svävade jag några dagar. Han kan något fint med orden.

Lagom utflykt med Olli och Mo

Ibland har jag fått lirka för att få läsa vissa böcker. När han som snart är fyra har sett omslaget så har han liksom tvärvägrat.

Så har det varit ett par gånger med Eva Lindström. Därför var jag inte så förväntansfull med denna bok, Olli och Mo. Jag tänkte att jag lånar den till mig. Så när han valde den ur bokhögen blev jag glad och förvånad. Ännu gladare har jag varit att få läsa om den. Flera kvällar.

Jag gillar Eva Lindströms fina bilder. Hennes språk är inte för mycket och inte för lite. Det känns att hon både har illustrerat och skrivit denna bok. Den hänger ihop precis som  Pija Lindenbaums böcker.

Den här historien gillade jag. Och fyraåringen. Ett äventyr, en längtan bort en liten stund sedan hemvändande igen till det som är som vanligt. En alldeles lagom utflykt.

Mio min Mio lik

Janina Kastevik visar omslaget till sin kommande bok på sin blogg och den ser så fin ut. Att den liknas med Mio min Mio gör den ännu mera lockande.

Lust och grovjobb

Det är härligt att lustskriva och se vart en berättelse vill ta vägen.
Det är fantastiskt att se att det finns en historia att ro i land.
Sedan blir det jobb.
Grovjobb att läsa och jobba igenom texten igen.
Valkar i händerna och tungt tungt den andra och tredje gången.
För att inte tala om fjärde och femte.
Eller sjätte.
Sjunde.
Pust.

Jag skrivvilar nu några dagar efter förra veckans inskick av manus. I kväll ska jag njuta av att läsa ett par rader.

Strövtåg i min hembygd

I Gävle lockade Boulognerskogen med en färgsprakande höstdag igår. Det är en bra park. Där bjuds både på natur och kultur i ett. Det är fint det. 

 

Så medan snön föll i Sundsvall passade jag på att frossa i varma färger innan novembers mörka antåg.



 

Fem musicerande genier av Carl Milles.

(I bakgrunden Strömvallen där Gefle kämpar för att hålla sig kvar i Allsvenskan. Finkultur minsann.)

 

 



 


Sommar
- Har hon stått där naken så länge att hon blev till sten, undrade 4-åringen.

 
Klumpen


Premiär

 
Å här någonstans klättrade de ljuva små runt med mormor o morfar medan jag spankulerade genom parken. Härligt att fylla på batterierna.

Vilat klart

Nej, det blev ingen längre vila för vasa-manuset. Det blev ett par dagar. Omläsning och ompetning därefter.

Nu är det också utsläppt för att prövas.

Det känns lite konstigt att skicka iväg två nya manus bara sådär. Och det är så svårt att avgöra när något är klart eller inte. Jag är ju ny på det här. Jag vet fortfarande inte hur det går till.

Men jag kan ju inte låta saker ligga halvfärdigt. Jag måste få göra klart och släppa. Annars ligger det där halvfärdiga och skaver och gör sig påmint hela tiden. Det är som att det vill komma ut. Slippa ligga i datorns gömma.

Mitt mål var att skicka iväg dessa under hösten. Ska jag jubla och ropa mission completed och vara nöjd nu då?

Nä. Nu börjar skavet och oron i magen i stället. Så kommer det att vara till jag har fått någon form av svar.

Tänk att man utsätter sig för det det här frivilligt.

Mando Diao bjuder på Strövtåg i hembygden

Ett fantastiskt tonsatt sådant.

Jag bläddrar mig fram i Frödingsdikterna och läser från källan. Och jag blir varm av att få följa med i färden tillbaka till barndomens skogar och snår, till vargar och liljekonvaljer, till sagoland och spännande stigar. Kanske är det där man hittar som bäst idéer till skrivet. I barndomens minnen.

Visst hör man de rofyllda vindarna.
"den dungen är mig kär
min barndom susar där"

Jag har fastnat i repeaten. Mando Diao om och om igen. Vackert.


http://www.youtube.com/watch?v=J0KtkR5p9iU

Vila till sig. Igen?!

Jahaja. Suck. Ett par timmars pillerill i vasa-manuset. Jag ger upp. Jag kan inte mer nu. Jag är blind. Och känslokall.

Är det då dax att lämna över, eller ska det vila ett par veckor till!? Det är frågan.

Sisyfos

Inte konstigt att det finns få kvinnor i historieböckerna.

Männen forskade, skrev ner, upptäckte och byggde saker som stod kvar i århundranden, årtusenden.

Vad blev kvar av det traditionella kvinnoarbetet liksom. En städning, en ren tvätt, en nyskrubbat barn, en middag. Ha, ha, ha.

Efter en heldags hemjobb ser det likadant ut ikväll som det gjorde i morse.

Och så pratar man om Sisyfos. Herrejösses halva befolkningen har ju arbetat som honom i årtusenden.

Och så är det en man som rullar ett stenblock som ska bära även det hopplösa  oändliga arbetets ansikte. Orättvist.

Nu skrivtajm.

Söta framtidsdrömmar

Sju sorters kakor är en välbläddrad bok härhemma.

- Vad är det för in-gred-i-ens-er i den där, säger han som snart blir fyra och pekar på en snofsig tårta.

- Är det mjöl, pärlsocker, strössel, bakpulver?

Jag hoppas på en mycket god investering för framtiden genom att gynna och uppmuntra detta läsintresse.

Jag fick ett bra tips

I en "lätt att läsa" bok är ungefär hälften av innehållet text och den andra hälften bild. Jag är en skrivare och under skrivprocessen umgås jag bara med bilderna i mitt huvud.

Jag tycker väldigt mycket om att se på bilderna i barnböcker. Men när det kom till min kommande bok så hade jag inget eget förslag på lut när jag blev tillfrågad. Jag hade nämligen inte tänkt så långt. Och det kändes skönt att få vila på expertisens förslag i denna fråga.

Det här med illustrationer är ett område som jag verkligen bör lära mig mer om. Anneli tipsade mig om Illustratörscentrum. Och jag erkänner att jag inte varit därinne förut men det är ett ställe där jag kan komma att bli fast länge länge.

Omdöpt

Vad blev det då för namn i uppföljaren?

Huvudpersonen gick med på att byta. Och nu känns det ok. Vi är nöjda både han och jag.

(Världens suddigaste bild, men dock en bild. Jag övar på det här med bildbehandlingen i blogspot. Det går sisådär.)

Upp och pröva dina vingar

När jag skrev kontraktet för det manus som ska bli till bok nästa höst så hade jag en uppföljare som nästan var klar. Denna har jag varit in och petat i lite nu och då. Försökt att hitta förbättringar, vridit och vänt på formuleringar.

Men jag har känt att historien är densamma. Den är det den är just nu och den blir inget annat hur många småord jag än försöker ändra om.

Jag har haft svårt att se om det här nya manuset är bra eller inte. Det har samma huvudpersoner som i det första och jag vill ju att de ska kännas igen. Jag vill ha samma ton och känsla.

I helgen tänkte att nä nu får det vara nog. Antingen så funkar det eller så gör det inte det.

Så nu har jag släppt iväg det för att prövas av andra ögon än mina. Förlagets. Och det kan gå hursomhelst.

Länge leve tidningen

 

Ur DN i dag. Läskigt det där. Vem ska granska alla våra demokratiska system när tidningarna inte har råd att hålla sig med journalister.  Bloggarna och twittrarna? Nja...

Tålamod är bra att ha

Nej det blev inga illustrationsförslag denna vecka. Jag får hoppas på nästa. Det här bokskapandet är en lååång process. Och det behövs tålamod. Nu känns resten av det här bokjobbet förstås väldigt rolig och lättåkt eftersom jag har ett mål i sikte.

Men när jag just hade skickat iväg manuset befann jag mig i en evighetsväntan på svar från olika förlag. Under den tiden var jag verkligen bara ett litet knapertorrt höstlöv och humöret följde vinden. Ibland hit och ibland dit. Ibland hopp och oftast tröstlöshet.

Jag är så tacksam, att jag nu har kommit till det här väntestadiet. Det här är en mycket bra fas.

Och här beskriver också Simona Ahrnstedt den här berg och dalbanan då manuset är ivägskickat väldigt bra.

Läsa? Nej de spelar ju daaaata!

Läsandet bland barn och unga minskar. Och det är inte svårt att förutspå att läsförståelsen kommer att följa samma trend.

Ja ja kanske man tänker, en bok mer eller mindre. Antingen så tycker man om att läsa eller inte.

Och de spelar ju spel barnen. Det är väl bra med spel. Då lär man ju sig massa daaaata.

Men förmågan att kunna förstå, läsa och tolka en text behövs överallt.

Till och med i IT-branschen.

Jag tänker bilar, banker, flygplan, lås till hus, larm till de gamla, kärnkraftverk, rymdraketer, missiler, sjukjournaler, information om allt och alla som kanske inte ska nå allt och alla.

Ja ni vet. Småsaker som samhället byggs av.

Och i framtiden kommer allt väldigt mycket mer att finnas upplänkat, inlåst och uppbyggt av data.

Med det här menar jag att läsförståelse behövs framförallt i IT branschen.

Hur menar jag då?

Jo, IT bygger inte sig själv. Det är en person som ska berätta för en annan som berättar för en tredje och så vidare hur saker fungerar och bör fungera. Det blir lätt lite viskleken över det hela när väldigt mycket information ska färdas genom många öron och munnar.

Det kan bli så att person1 beställer ett kärnkraftverk och person7 tror att han ska bygga en tändsticka.

Så det där med att bara berätta funkar inte jämt.

Det mesta måste skrivas. Och någon måste läsa. Sedan ska det skrivas om på nytt med nya ord för nya ögon. Och någonstans i den här viskleken ska ord och förståelse förvandlas till kod och ettor och nollor. Väldigt viktiga ettor och nollor.

Ettor och nollor som kommer att styra mycket av vår samhälleliga funktionalitet och trygghet. Och som redan gör det.

Om mina barn väljer bort att läsa och i stället spelar massa spel på datorn när de blir större. Då vet jag en stuga i skogen jag kan flytta till. Utan el. Då packar jag med böckerna. Bara!

Hälsningar från en deltids författare, heltids IT-konsult och mamma

Nobelt lästips

Mo Yan har jag inte hört talas om tidigare. Men det ska blir roligt att läsa honom en dag!

Det är svårt att få ett mer välförankrat lästips.

Och vilken fart det måste vara på hans svenska förlag i dag.

Frosseri på biblan

I lördags var vi först på affären och fyllde en påse godis. Sedan var vi på biblan och fyllde en påse med böcker.

Bibliotekarien nickade uppskattande trots att jag hade tagit över 20 bilderböcker och urskuldade mig en aning därför.
 - Men vad bra, jätte bra, sa hon bara.

Och jag gick därifrån glad över att ha fått tillåtelse till mitt frosseri.

Ikväll läste vi Vita streck och Öjvind av Sara Lundberg. Och det var en mycket vacker bok. Konstfull och vis.

Det är fint med bibliotek och det som finns i dem. Det borde sägas oftare.

Drömmar och långa skift

Appropå det här med skitdrömmar . Vi drömmer sådana just nu. Det behövs ibland. Och det ska nog bli skitbra till slut.

Jag bär hushållet och den andra hälften bär sten och blandar betong.

Resultatet blir en entré som är platt och mindre grusig. Vi hoppas på att spara in på dammsugningen i framtiden med sandfria småstövlar i hallen. (Vi räknar förstås kallt med ogräsfritt mellan plattorna).

Jag drömmer också om en stunds semester, åtminstone ett par timmars. Men framförallt drömmer jag om ett skiftbyte i hemfabriken.

Dejtdax

Snart kommer jag att få höra förslag på illustratörer. Vad roligt pirrigt.

Jag vet inte hur det går till. Men jag ser framför mig hur mitt manus ska på speedejt med ett gäng bilder. Tuffa, känsliga eller drömska. Klädda i akvarell, olja eller tusch.

Undrar om jag på en gång kan känna att den där bilden gifter sig bra med mitt manus. Att jag kommer att se kärleksbanden mellan text och bild på störten, hur de liksom lirkas ihop och blir ett.

Knappt märkbart

Jag är ett ord här och ett ord där. Och det känns som att det inte blir något.

Ikväll har jag tagit mig en timme vid datorn. Fest!

Jag har två manus som nästan är klara. Vasa-manuset och en uppföljare på det antagna manuset. Jag petade i båda under den här timmen. Det blev ett par byten av ord. Ett och annat tillägg och så några borttagningar. Summa summarum, inget revolutionerande. 

Det är som att dra upp den där virktråden för att rätta till en ful maska som smet in ett par varv tidigare. Och sedan virka tillbaka till startpunkten igen.

Lite snyggare men knappt märkbart.

Gävliga poser

Jag är född och uppvuxen i Gävle. Där bor Eric Grates "Gudinna vid hyperboreiskt hav". I folkmun även kallad "fnasket i plasket".

 Kom bara att tänka på det. Av någon anledning.

Och så här blev bilden

I Sundsvallstidningen Dagbladet i dag.

Maska på maska

Blir det inget skrivet på kvällen så kanske det åtminstone blir ett varv eller två på den här lilla skapelsen. Huvudpersonen i min bok har utmanat mig. Och kan han så kan väl jag.

 

Det är nästan som att skriva. Ord på ord. Maska på maska. Till slut så kanske det blir det något av det hela. Något användbart.

 

Det är bara att jobba på med andra ord.

Be-hen-digt ord

Alltså det där lilla hen-ordet är ju ett alldeles perfekt ord.

Ögnade just igenom en text jag skrivit och snubblade på en mening där jag gjort en liknelse med en hockeyspelare.

Jag skriver  "..som en hockeyspelare när HAN.... "

Och oj vad jag hoppade till vid genomläsningen av att se "HAN" i den meningen. Jag använder detta för en generell beskrivning av hur man går tillväga med klubba och puck.

Och så skriver jag "...som en hockeyspelare när HAN...".

För mig är det solklart att hockeyspelare kan vara antingen hon eller han.

Så hur göra?

 "...som en hockeyspelare när HON..." Nä! Det skulle också bli fel.

"..som en hockeyspelare när HEN..." Japp, alldeles perfekt.

Ändå tvekar jag. Ska jag klämma in det där behändiga ordet. Finns hen på riktigt nu eller?

Det skulle lösa ett problem för mig!

Från kammaren

Verkar visst vara bokmässa nu. Det har jag hört från säkra källor.

Och det är ju finfint att man kan vara med och tjuvlyssna på en del roligheter härhemma från kammaren.
http://www.bokmassan.se/program/tv-fran-bokmassan/

Vårkänsla

Ett måhända vältuggat citat, men ändå. Det är bara att ta in Karlfeldts ord, hitta höstens glädje och bita ihop nu när regnet öser.

"Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst."
För äntligen är det tid att kura ihop sig framför datorn en stund. Det ger nästan vårkänsla!

Bomber och granater

I tre kvällar har jag laddat för att få skriva. I tre kvällar har min lilla tjej laddat för ett kvällspass utanför spjälsängen. Gissa vem som fått sin vilja igenom? Jag sitter just nu och ritar.

Appropå bomber och granater så var jag en väldigt flitig Tintin läsare som barn. Jag tror inte att det har påverkat mig negativt.

Åtminstone ett skratt

Har haft roligt fullt upp i helgen med besök.

Min pappa läste första kapitlet i det manus som nu ligger och vilar till sig. Vi kan kalla det vasa-manuset. Jag lyssnade spänt, hörde ett skratt och blev glad. För även om det här nu skulle vara hur kasst som helst. Så har det i alla fall lockat en person till skratt. Och då var det väl liksom värt det. Hur det än går sedan.

Döpas om

Det kan bli så att min huvudperson ska döpas om. Hmm, tufft. Han har varit med mig i ett helt år under det här namnet. Det känns som att jag ska byta namn på min ettåriga unge. Går det?

Stelt leende i slänten

I dag satt jag i grässlänten vid Selångersån. Solen blänkte vackert i det dyiga vattnet och om jag inte hade varit tvungen att försöka se avslappnat snygg ut, skulle det ha varit skönt att inta ryggläge en stund.

Jag blev intervjuad för lokaltidningen. Och fotad. Det senare var läskigt. Fotografen och journalisten, tillika min gamla klasskompis, försökte på ett mycket proffsigt sätt få mig att slappna av. De lyckades inte.

För tio år sedan läste jag till journalist men jag har aldrig arbetat som det. Dock känner jag mig bekvämare att vara på den frågande sidan.

Det var ändå roligt att prata om skrivet. Och det var vad artikeln kommer att handla om. Nästa vecka finns den att läsa.

Kommit ut

Det här att jag skriver har jag smugit lite med. Jag har nog varit rädd för att det ska låta knasigt. Och määärkvärdigt. För det känns ju lite konstigt att vara i den bästa av omgivningar och ändå ständigt jaga stunder av ensamhet.

Jag söker de där sammanhängande minuterna då jag kan få vara med mig själv och skrivet . Och det är inte ofta jag hittar dem.

Nu när jag kommit ut som skrivare visar det sig att många är verkligt intresserade. Omgivningen tycker inte alls det här är konsigt. Bara roligt. Så i fortsättningen kommer jag förhoppningsvis att öppet våga jaga ensamhet i mitt fina sammanhang.

Sömniga kvällar

Skrivtid är inget man får. Den måste man ta. Men ibland är det svårt att orka.

Det vanliga jobbet har varit hektiskt denna vecka. Min kraft har gått åt till att veva runt mig själv på kontoret. Jag har varit tom på energi och skriv när jag kommit hem.

Det är en sådan period just nu och det är bara att gilla läget. Jag hinner tyvärr inte allt.

För mig okända inspiratörer

För drygt ett par år sedan råkade jag snubbla in på en blogg som handlade om skrivande. Jag fastnade där. Den dagen och framåt. Från den bloggen ramlade jag in på ett par till. Dessa för mig helt okända personer har inspirerat mig och ledit mig framåt på vägen mot det avtal jag nu har fått!

Så jag skulle vilja säga:
- Hej och tack för att ni ovetandes har peppat mig i skrivet trots att ni inte vet att jag finns!
Amanda Hellberg, Pernilla Alm, Christine Ljungqvist och Annelie

Själv är jag helt grön på det här med blogg. Och jag tycker egentligen det är väldigt läskigt.

På riktigt

Ja nu är det på riktigt. Ett år kvar tills boken kommer ut i bokhandeln. Så spännande det ska bli.

Den närmsta tiden kommer jag nog att jobba en hel del med redigering. Texten ska kapitelindelas och sedan kommer förlaget att föreslå en illustratör. Tänk att få se bilder som någon annan gjort till det jag sett i mitt huvud när jag skrivit. En bild av en persons tolkning av mina ord. Det kommer att bli häftigt och jag ser verkligen fram emot det.

I går bubblade vi i äkta rosa. Det kompade lyckopirret i magen rätt bra.

Jubel!

Nu är det äntligen klart.  Jag ska göra bok. Det är inte klokt hur roligt det ska bli!

Skål för det!

På ett skrivbord långt borta

Utom räckhåll. Där ligger mitt avtal. I morgon hoppas jag det påbörjar sin resa. Snart så.

Komsi komsi.

Nytt manus vilar till sig

Jag redigerade färdigt det nyskrivna manuset i helgen. Ett par sena kvällar och en tidig morgon med fullt fokus. Nu ligger det utskrivet på skrivbordet för att vila till sig i ett par dagar. Sedan ska jag läsa det igen. Då blir det förmodligen nytt rödpennekludd och så ytterligare ett par uppdateringar.

Därefter ska det vara redo att släppas ut.

Röda pennan

Boken som jag ska ge ut är en lättläst bok. Lagom med text och illustrationer därtill.

I kväll har jag läst ett något längre manus som jag jobbat på i sommar. En kapitelbok. Tänkt som en serie.

Jag har lekt redaktör och låtit rödpennan fara över texten. Om texten får vila ett par veckor så är det lättare att låta rödpennehäxan ta över. Jag vill att hon ska vara skoningslös i sina strykningar.

Än har jag inte skrivit ett endaste nytt ord. Men nu är jag sugen att rätta till det röda.

Jag försöker glömma att vänta.

Hål i tiden

Jag kan inte skriva ett endaste nytt ord. Jag kan inte ens öppna word dessa dagar. Jag bara väntar.

I november skickade jag mitt manus. I april fick jag besked från ett förlag att de var intresserade att ge ut. Jag jublade. Sedan kom en lång paus.

I augusti hörde ett annat förlag av sig. Och de var så snabba. Och jag tackade ja och jublade igen.

Tänk om väntan var njutning. Då skulle det vara lätt att hoppas på utgivning. Nu är den bara ett hål i tiden.

I väntan på kontrakt

Avtalet skickas om ett par veckor. I dag fick jag per mail en glimt av hur det kan komma att se ut.

Jag vågar inte prata om att jag är med bok innan kontraktet är klart. Tänk om drömmen spricker då. Så jag smyger in mina ord här på en blogg som knappt finns.

Två veckor kvar. Sedan jublar jag högt.

Jag är med bok!!!

Jag vet. Sådant händer inte. Men vissa vinner ju på Trisslotter också.

Det här är min vinst. Avtalet är på väg. Champagnen på kylning.

I går fick jag besked.

Boken kommer hösten 2013 och jag ser fram emot vägen dit!